När evidens saknas borde sunt förnuft ta vid – även för Socialstyrelsen

Vad gör man är det inte finns evidens? För mig är det självklart att man då utgår från sunt förnuft och beprövad erfarenhet. För andra tycks svaret vara att då gör man ingenting. Så resonerar Socialstyrelsen i vägledningen Hur upptäcka våldsutsatthet? som gått ut på remiss.

En lång rad yrkespersoner som specialiserat sig på våld i nära relationer går till hårt angrepp mot Socialstyrelsens text i Dagens Medicin.

En av rekommendationerna lyder: Socialstyrelsen rekommenderar inte att man inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten ställer rutinfrågor om våld. Detta då det inte finns någon evidens för att det skulle leda till minskad våldsutsatthet eller ökad hälsa och då de etiska nackdelarna med att fråga överväger fördelarna.

Det må stämma att det inte finns någon evidens för att rutinfrågor om våld skulle leda till minskad våldsutsatthet eller ökad hälsa. Antagligen för att ingen undersökt saken!

Det är nu det sunda förnuftet borde komma in. Våld i nära relationer innebär en mycket stor risk för psykisk och fysisk hälsa och enorma kostnader för enskilda och för samhället. Det innebär också en risk för liv.

En liten minoritet av de som är utsatta berättar om det för vårdpersonal, polis eller socialtjänst. Det innebär att de inte får det skydd, det stöd eller den vård de behöver och har rätt till.

Det handlar också om mänskliga rättigheter. 26 februari släppte nationellt Centrum för kvinnofrid rapporten Våld och hälsa där över tiotusen vuxna män och kvinnor tillfrågats om erfarenheter av våld och om hälsa. Där framgår att sexuellt, fysiskt eller psykiskt våld upplevs av en betydande andel av befolkningen och att psykisk och fysisk ohälsa är vanligare, ibland flerfaldigt, hos personer som i sitt liv har varit utsatta för allvarligt våld. Författarnas slutsats är att det är ovärdigt för en välfärdsstat som Sverige att barns, kvinnors och mäns mänskliga rättigheter inte efterlevs.

Skrota vägledningen och tänk om!