– Jag kan förstå att man blir sen. Det förlåter man. Det blir jag också ibland. Men inte hur sen som helst. Om man säger att man ska bli klar på tre månader kan jag inte förlåta att det tar mer än ett år.
Så sa en flicka till mig 2009. Hon berättade att hon misshandlats av sin styvpappa. Efter polisanmälan tog det åtta månader innan hon hördes av polis och 16 månader innan beslut fattades i åtalsfrågan. Det hon syftar på är att förundersökningen enligt lag ska vara avslutad inom tre månader när barn är utsatta för vålds- eller sexualbrott. Men de följer inte lagen.
Polis och åklagare är sena och de följer inte lagen. Det kan hon inte förlåta. Inte jag heller.
Den här flickan och andra barn gjorde att jag fick upp ögonen för hur destruktivt det är för barn när de får vänta på rättsväsendet. Sedan dess har jag på olika sätt försökt uppmärksamma frågan.
Under en rad år (2010-2013) skrev jag för Rädda Barnens räkning rapporter om polis och åklagares handläggningstider vid misstänkt barnmisshandel. Varje gång en ny rapport om handläggningstider vid barnmisshandel släppts har ansvariga tjänstemän och politiker bett om ursäkt, betonat hur allvarliga missförhållandena är och lovat bot och bättring. Ingen säger emot. Mycket mer än så har inte hänt. Handläggningstiderna har minskat något men är fortfarande olagligt och oacceptabelt långa.
Det har gått väldigt bra att uppmärksamma frågan, men varit mycket svårare att åstadkomma förändring. Slagna och utnyttjade barn blir kvar i sin utsatthet, med polis och åklagares goda minne.
Idag gör jag ett nytt försök med en debattartikel i Svenska Dagbladet. Det har gått fem år men det finns en ljusning. Vid årsskiftet träder den nya polisorganisationen i kraft. Jag hoppas att organisationsförändringen utgår ifrån våldsutsatta barns rättigheter, och ifrån den lagstiftning vi har på området.
Man får faktiskt inte vara hur sen som helst.
Comments are closed