Få barn vill berätta för många vuxna

Funderar över hur det är för barn att berätta för omvärlden om svåra saker. Skönt, svårt, en lättnad eller ytterligare en belastning… Det beror ju på…

Barn är olika och de händelser, tankar eller känslor de berättar om skiljer sig åt. Förstås.

Men jag tänker främst på hur den vuxna omgivningen reagerar och agerar. Vad gör det med de barn som berättar?

Vi vet ju att det krävs ett oerhört mod att berätta om svåra saker som att ha utsatts för våld eller övergrepp.  Det gäller såväl barn som vuxna. Många berättar aldrig, få berättar för någon professionell. Även om man delar erfarenheterna med familj, vänner eller partner så stannar det ofta där.

Knappt ett av tio barn som i anonyma undersökningar berättat att de utsatts för våld eller övergrepp har pratat med någon professionell om det. När ett barn gör det stannar inte berättelsen där. Den delas. Jag har svårt att se att det kan vara på något annat sätt. Inte kan vi tiga still när ett barn far illa och enligt lag måste vi anmäla till socialtjänst. Vi kan polisanmäla. Vårdnadshavarna ska underrättas.

Plötsligt delas hemligheten av många, det är inte så hemligt längre. Inte så att alla får veta, men många får veta. Skulle de berätta om de visste att det var så? Hindrar det barn att berätta?

Det som oroar mig är att barn ofta får träffa så många av de här personerna. Vi arbetar på olika sätt för att minska antalet vuxna som ett barn får samtala med, till exempel genom samverkan i Barnahus och medhörning av barnintervjuer. En polis hör barnet, socialtjänst, behandlare och åklagare tar del av det som sägs. Men barnet möter i det första läget bara en person. Men sedan?

Ambitionen att minska ned antalet personer som samtalar med barnet och att arbeta för personkontinuitet tar ofta slut där vid det första barnförhöret. Hur arbetar socialtjänst och barn- och ungdomspsykiatri (BUP) för att samordna och minska antalet vuxenkontakter för utsatta barn?

Det är alltför vanligt att Socialtjänsten inte prioriterar personkontinuitet. En person träffar barnet i barnavårdutredningen, en andra i krisstöd, en tredje för att utreda vårdnad och umgänge, en fjärde för att planera umgängesstöd, en femte för att vara till stöd under umgänget, en sjätte för att utreda igen… Så kan det fortsätta i en ständigt pågående spiral, år efter år.

Det är alltför vanligt att barn som söker vård akut inom BUP varje gång får möta nya personer. Ofta flera personer varje gång. Det är alltför vanligt att BUP inte planerar för att ett våldsutsatt barn behöver samma vuxenkontakt över tid. Man tar inte med föräldraledigheter, vikariat eller annat som riskerar att bryta kontakten i planeringen.

Vad vill jag säga med det här? Få barn som tar det stora steget att berätta vill dela med så många vuxna. Visst finns det barn som är starka i sin beslutsamhet att dela med många, till och med att gå ut offentligt. Det kan stärka, men enbart om det är ett eget val. De flesta vill lära känna några få, trygga vuxna och berätta för en begränsad krets. Det borde vi lyssna på.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *