Det är fortfarande ljummet i luften, fortfarande sommar även om regnet strilar ned just idag. Jag har börjat jobba igen efter sommarledigheten. Efter en paus är det kanske alltid lite som att upptäcka jobbet på nytt, för mig blir det en upptäcktsfärd bland våldsutsatta barn och de vuxna som försöker stötta, skydda och hjälpa. Landskapet jag befinner mig i är rätt skrämmande, och barnen är alltför ofta ensamma i det.
Det är roligt att träffa de vuxna som ägnar sitt yrkesliv till att göra skillnad för barn. Jag träffar dem i handledning, under föreläsningar, i möten och intervjuer. Många är kloka, engagerade och kunniga, jag känner mig tryggt förvissad om att de gör skillnad. Men hur många barn får kontakt med dem?
Vägen fram till stöd och behandling är lång och full av hinder för ett barn som utsatts för våld. Alltför få når ända fram. Många barn berättar aldrig om sin utsatthet, och ingen vuxen slår larm. De lever ensamma med minnen tankar, känslor och symtom som följer med upp i vuxenlivet. Andra berättar för kompisar, flick- och pojkvänner, mamma, pappa eller syskon, men pratar aldrig med någon vuxen som arbetar med frågan.
Men de som ändå berättar, som slår larm, de får väl hjälp? – Nej, inte alla tyvärr.
Hindren för att slå larm och söka hjälp är många, barn vill inte svika en som gjort dem illa, vågar inte, klarar inte av att ta de rätta orden i sin mun. När de inte klarar av att tänka på det de utsatts för kan det kännas otänkbart att prata om det. Barn är rädda för reaktionerna om de berättar, att inte bli tagna på allvar, att inte bli trodda, att mötas av avsky, rädsla eller avståndstagande.
Men de som ändå vågar, som trotsar sin egen rädsla, de får väl hjälp? – Nej, bara om de råkar på bo rätt ställe eller har turen att möta en vuxen som är extra engagerad.
I juni släppte jag och professor Carl Göran Svedin rapporten Inuti ett Barnahus. Vi granskade 23 svenska verksamheter för våldsutsatta barn och bedömde att sex verksamheter (26 %) omgående slussade vidare de barn som hade behov av psykisk hälsovård till behandling efter polisanmälan om våld eller övergrepp. Övergången var enkel, utan remissförfaranden eller väntetider.
I åtta verksamheter (35 %) fick barnen inte alltid tillgång till psykisk hälsovård, antingen på grund av att det var svårt att hitta lämplig vårdgivare eller på grund av att övergången till behandling var krånglig eller krävande. I nio verksamheter (39 %) fanns i praktiken stora begränsningar vad gäller den faktiska tillgången till psykisk hälsovård för Barnahusets klienter. Barn och familjer blev utan vård på grund av att de inte passade i vårdgivarnas målgrupp eller på grund av att övergången till behandling var krånglig eller krävande.
Som sagt, ett rätt skrämmande landskap, ett landskap med alltför många ensamma och svikna barn.
Comments are closed