Det jäser och bubblar av missnöje inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). På sista tiden har kritiska inslag dykt upp i media på olika håll i landet. Jag ska ge några exempel.
Stockholm har jag skrivit om förut på bloggen. Där har anställa på BUP anonymt anmält sin egen arbetsplats till Inspektionen för vård och omsorg (IVO). När IVO levererade skarp kritik mot hur tvångsvården fungerar avgick högsta chefen.
I Småland slår personal larm om att ett stort antal barn i behov av utredning har ”försvunnit” från den långa kön. De menar att ledningen gör allt för att så få nya barn som möjligt ska komma till utredning. Trots att behoven finns. Symptom på neuropsykiatrisk funktionsnedsättning räcker inte. Det krävs en kombination med till exempel beteendeproblematik eller psykisk ohälsa för att bli aktuell, och det finns ingen alternativ instans som utreder.
I Västerbotten inför BUP remisstvång. Orimligt tycker patienten Moa. Hon berättar att det snabbt gick utför när hon sökte BUP, för hon var tvungen att visa hur sjuk hon var. Hon befarar nu att det ska bli än värre med remisser. Psykologen Per Höglund tror att det kan fungera där det finns en första linje som fungerar. Men så är det inte över hela länet, och barn som bor på fel ställe riskerar att drabbas hårt.
I Göteborg beskriver barn och föräldrar att de blir utan hjälp, trots allvarlig psykisk ohälsa. Hundratals barn köar till BUP.
Så visst jäser och bubblar det inom BUP. Frågan är vad man ska göra åt det.
Om ett par dagar släpper Barnombudsmannen sin årsrapport. Den kommer att handla om psykisk ohälsa. Jag ser fram emot rapporten, analysen och förslagen! De behövs!
Comments are closed