Barnafrid!

Så var det äntligen dags!

Igår invigdes Sveriges nya nationella kunskapscentrum Barnafrid.

barnafrid

Barnafrid finns på Linköpings universitet på uppdrag från regeringen. Målet  är att samla och sprida kunskap om våld och andra övergrepp på barn. Det ska bidra till ett förbättrat förebyggande arbete och till att utveckla effektiva insatser för att skydda och stödja barn.

Kunskapscentret riktar sig till yrkesverksamma som i sitt arbete möter barn och unga, men också till yrkesverksamma vid myndigheter och organisationer inom politik- och verksamhetsområden.

På invigningen fanns många av de som arbetar för och med våldsutsatta barn på plats. Socionomer, poliser, åklagare, psykologer, läkare, forskare, beslutsfattare, opinionsbildare, politiker och andra som specialiserat sig inom området samlades under samma tak för att fira att kunskapscentret nu är i gång.

Jag är väldigt glad över det här och ser fram emot många år av samarbete och massor av spännande gemensamma projekt!

 

 

 

En bra tid att vara barn i Filippinerna!

Alla barn har rätt att växa upp utan våld. Men en stor del av världens barn gör det inte. De misshandlas hemma, i skolan eller på andra platser. Alltför ofta är det lagligt.

Men det håller på att förändras. Snabbt.

1979 var Sverige först i världen med att förbjuda all kroppslig bestraffning av barn.

Det innebar att barn fick samma skydd mot misshandel som vuxna har, de var inte längre ett undantag i lagen. Det som var förbjudet att göra mot vuxna familjemedlemmar, grannen, en främling eller en arbetskamrat var inte längre tillåtet att göra mot de egna barnen. Det är något vi kan vara stolta över.

Beslutet har ifrågasatts och rentav hånats i andra länder, men med tiden har det vunnit alltmer respekt. Idag är inte Sverige ensamma. Mer än fyrtio länder har förbjudit all kroppslig bestraffning, senast var Filippinerna som första land i Asien.

En lag som förbjuder kroppslig bestraffning av barn är ett första steg. Lagen måste bli känd, respekterad och efterlevd för att barn ska kunna växa upp utan våld. Det är en lång väg kvar. Men ändå – det är en bra tid att vara barn i Filippinerna.

Jag måste fråga!

Jag har just tagit del av en ny och reviderad version av Socialstyrelsens vägledning Hur upptäcka våldsutsatthet?.  Jag skrev om vägledningen för några dagar sedan.  Myndigheten står fast vid att socialtjänst och hälso- och sjukvård inte ska ställa rutinfrågor om våld. Inte ens i speciella verksamheter som barn- och ungdomspsykiatrin eller i socialtjänstens barn- och ungdomsgrupper. För Socialstyrelsen väger risken att någon skulle ta illa vid sig tyngre än risken för de våldsutsattas liv och hälsa.

Så, kontentan är att Socialstyrelsen rekommenderar att professionella bara ska fråga om våldsutsatthet när det finns särskilda indikationer, som särskilda symtom eller skador. Annars ska de vara tysta.

Vägledningen är inte publicerad än, men det blir den väl snart. Läs den inte. Ta istället ett djupt andetag, använd ditt sunda förnuft och fråga dig själv hur du ska upptäcka våldsutsatthet.

När jag gör det är svaret enkelt. Jag måste fråga.

Ett nyfött barn behöver skydd!

Ett nyfött barn är något alldeles magiskt. Så litet, så skört, men ändå så mycket människa. Med känslor, vilja och kompetens. Det väcker en vilja att kommunicera, men också att skydda och trösta hos de allra flesta vuxna. Det är så svårt att tänka sig att någon vill skada ett litet barn. Men just små och späda barn löper extra stor risk att misshandlas.

Idag publicerar Dagens Nyheter en artikel av sju barnläkare. De är oroade över vad de ser som ett förnekande av barnmisshandel. En artikel i Dagen Nyheter hävdar att nya medicinska rön ger anledning att ifrågasätta kunskap om våld mot barn och antyder såväl okunskap som oenighet bland svenska experter. Det handlar främst om kritik av diagnosen ”shaken baby” eller ”abusive head trauma” som det idag kallas. Den kritiken saknar enligt artikelförfattarna grund.

Barnläkarna har en rad förslag. Jag fastnar särskilt för ett av dem. De handlar om att utvidga den så kallade Lex Bobby till att omfatta en multiprofessionell granskning av samtliga dödsfall av barn och av allvarliga fall av misshandel och övergrepp. Jag kan inte annat än att hålla med. Jag har tidigare tillsammans med Barnombudsmannen framfört samma krav i en debattartikel i Dagens Nyheter.

Tillbaka till de där små, fantastiska men sköra spädbarnen. Vi har ju en möjlighet. En möjlighet att förebygga att fler barn misshandlas, att fler barn dör. Den möjligheten måste vi ta!

Stockholm skriver avtal om barnahus för våldsutsatta barn

Idag skrev ansvariga tjänstemän och politiker under avtalet för Stockholms Barnahus. Det är en nystart vad gäller samverkan kring barn som misstänks vara utsatta för brott.

2006 var jag på invigningen av Barncentrum i Stockholm. Namnet var ett annat, men tanken var att det skulle bli ett barnahus. De ansvariga var där då också, de klippte inga band, utan knöt ihop band som en symbol för samverkan. Det var nydanande och kändes hoppfullt.

Det man missade då var att skriva ett avtal. Under många år har verksamheten levt kvar, men utan avtal blir den lätt haltande.  Det finns ingenting att gå tillbaka till om samverkan börjar knaka, ingenting att gå tillbaka till om någon myndighet drar tillbaka sina resurser eller inte uppfyller sina åtaganden.

Ett avtal är ett stort steg mot ett fullvärdigt barnahus i Stockholm. Men många steg återstår innan vi är där.  I den kvalitetssäkring av landets barnahus som jag och professor Carl Göran Svedin genomförde förra året var det tydligt att Stockholm har en lång väg att gå. Det blev en bottennotering.

Jag hoppas att det nya barnahuset ska få en realistisk bemanning från hälso- och sjukvården, Det behövs barnläkare och barnpsykologer som ser till barnens psykiska och fysiska hälsa. Idag är resurserna väldigt knappa. En barnläkare på hela Stockholms län. Tre tjänster från BUP på hela Stockholms län. Det räcker inte.

Men, ett avtal är ändå ett stort första steg!

 

Härligt att få mötas!

Den här veckan har jag rest en del i Sverige för att föreläsa. Jag tycker om att göra det. Föreläsningar i små eller mellanstora städer blir annorlunda än de jag håller i storstäder. Det är nog inte så att jag säger andra saker, men min känsla blir att utbildningsdagar får en större tyngd, gör ett större avtryck än i storstäderna där så mycket annat sker.

Började veckan i måndags i Skövde med att prata om Barnahus tillsammans med samordnarna på det relativt nystartade Barnahus Skaraborg. På plats fanns många av de som arbetar i och med Barnahuset. Poliser, åklagare, barnläkare, personal från BUP och socialtjänst från de 15 kommuner som samverkar i Barnahuset.

I torsdags var jag i Borlänge och pratade på en kompetensdag om barns rätt till trygghet och skydd som anordnats av Länsstyrelsen och Rädda Barnen. Temat var sexuella övergrepp på nätet, sex som självskadebeteende och människohandel med barn.  På plats fanns cirka 150 personer från socialtjänsten, elevhälsan, barn- och ungdomspsykiatrin, polisen med flera.

På fredagen, veckans sista arbetsdag var jag tillbaka i Stockholmsområdet och inbjuden till en betydligt mindre grupp. Jag träffade styrgruppen för Barnahuset i Huddinge/Botkyrka och berättade om resultaten från Inuti ett Barnahus, vår kvalitetsgranskning av landets Barnahus.

Det jag tycker om med att föreläsa är att få träffa så många engagerade och duktiga människor. Det finns massor av saker som vi behöver förbättra vad gäller skydd och stöd av våldsutsatta barn. Men vi är många som arbetar för att åstadkomma det. Härligt att få mötas!

Ett skrämmande landskap

561824_510749682338655_1889510415_n

Det är fortfarande ljummet i luften, fortfarande sommar även om regnet strilar ned just idag. Jag har börjat jobba igen efter sommarledigheten. Efter en paus är det kanske alltid lite som att upptäcka jobbet på nytt, för mig blir det en upptäcktsfärd bland våldsutsatta barn och de vuxna som försöker stötta, skydda och hjälpa. Landskapet jag befinner mig i är rätt skrämmande, och barnen är alltför ofta ensamma i det.

Det är roligt att träffa de vuxna som ägnar sitt yrkesliv till att göra skillnad för barn. Jag träffar dem i handledning, under föreläsningar, i möten och intervjuer. Många är kloka, engagerade och kunniga, jag känner mig tryggt förvissad om att de gör skillnad. Men hur många barn får kontakt med dem?

Vägen fram till stöd och behandling är lång och full av hinder för ett barn som utsatts för våld. Alltför få når ända fram. Många barn berättar aldrig om sin utsatthet, och ingen vuxen slår larm. De lever ensamma med minnen tankar, känslor och symtom som följer med upp i vuxenlivet. Andra berättar för kompisar, flick- och pojkvänner, mamma, pappa eller syskon, men pratar aldrig med någon vuxen som arbetar med frågan.

Men de som ändå berättar, som slår larm, de får väl hjälp? – Nej, inte alla tyvärr.

Hindren för att slå larm och söka hjälp är många, barn vill inte svika en som gjort dem illa, vågar inte, klarar inte av att ta de rätta orden i sin mun. När de inte klarar av att tänka på det de utsatts för kan det kännas otänkbart att prata om det. Barn är rädda för reaktionerna om de berättar, att inte bli tagna på allvar, att inte bli trodda, att mötas av avsky, rädsla eller avståndstagande.

Men de som ändå vågar, som trotsar sin egen rädsla, de får väl hjälp? – Nej, bara om de råkar på bo rätt ställe eller har turen att möta en vuxen som är extra engagerad.

I juni släppte jag och professor Carl Göran Svedin rapporten Inuti ett Barnahus. Vi granskade 23 svenska verksamheter för våldsutsatta barn och bedömde att sex verksamheter (26 %) omgående slussade vidare de barn som hade behov av psykisk hälsovård till behandling efter polisanmälan om våld eller övergrepp. Övergången var enkel, utan remissförfaranden eller väntetider.

I åtta verksamheter (35 %) fick barnen inte alltid tillgång till psykisk hälsovård, antingen på grund av att det var svårt att hitta lämplig vårdgivare eller på grund av att övergången till behandling var krånglig eller krävande. I nio verksamheter (39 %) fanns i praktiken stora begränsningar vad gäller den faktiska tillgången till psykisk hälsovård för Barnahusets klienter. Barn och familjer blev utan vård på grund av att de inte passade i vårdgivarnas målgrupp eller på grund av att övergången till behandling var krånglig eller krävande.

Som sagt, ett rätt skrämmande landskap, ett landskap med alltför många ensamma och  svikna barn.

Information till våldsutsatta barn

Det gör ont när pappa slår mamma

Det gör ont när pappa slår mamma

Barn känner och reagerar starkt när de utsätts för våldsbrott. Precis som alla andra brottsoffer. De har mycket frågor och behöver information. Precis som alla andra brottsoffer.  De har till och med rätt till information. Precis som alla andra brottsoffer.

Skillnaden är att barn i allmänhet har mycket mindre kunskap än vad vuxna har om att vara våldsutsatt. De har läst färre böcker, sett färre filmer och TV-program och de har inte gått lika länge i skolan som de vuxna har. De har också svårare att själva söka information.

Trots det finns väldigt lite av informationsmaterial som riktar sig direkt till barn. Bristen på information är också något som barn som utsatts för våld själva berättat om i Barnombudsmannens rapporter Signaler och Oskyddad från förra året. Barn behöver få kunskap om vad de har rätt till, och vilket skydd och stöd som finns att få om de utsätts för våld. De behöver veta vart de ska vända sig för att få hjälp, och vad som händer om de gör det.

Det har regeringen tagit fasta på och gett Brottsoffermyndigheten och Barnombudsmannen i uppdrag att ta fram eller anpassa information om skydd och stöd direkt riktad till barn och unga som brottsoffer. Det behövs!

Barn och unga ska involveras i framtagandet av informationen. Det är bra! Barn kan tala om vad de har frågor. Dessutom kan de ha svar som vuxna inte känner till!

En liten flicka har tagit sitt liv

Idag blev jag intervjuad av Rapport angående kränkningar på nätet. En liten flicka, bara tretton år gammal, har tagit sitt liv i Örebro. Polisen utreder misstankar om att hon utsatts för hot och kränkningar på nätet. Flickan har blivit fotograferad, bilderna har antingen redan publicerats på internet eller så handlar det om hot om att de ska publiceras. En förundersökning har inletts och man tror att fler flickor kan ha drabbats. Den som är misstänkt är en femtonårig pojke.

Det kan gå så fruktansvärt fel. Och så fort.  Hot och kränkningar är förödande för alla människor, men än svårare att stå ut med när man fortfarande är barn. Vi har alla, oavsett om vi är vuxna eller barn, ett ansvar för att sätta stopp.

Alla ska följa lagen

Alla ska följa lagen, det lär vi oss tidigt. Redan som barn. Men vi lär oss också att alla inte gör det. Redan som barn lär vi oss att det finns tjuvar och banditer. Som tur är finns det poliser och andra som hjälper till och ser till att lagen följs.

De flesta barn är trygga i sin familj, men inte alla. De barn jag arbetar med är ofta utsatta för våldsbrott i familjen. De vuxna som ska skydda dem skrämmer och kränker. Då behövs andra vuxna som skyddar och stöttar. För många barn är polisen symboler för de där andra, trygga och starka vuxna. Polisen kan hjälpa dem.Att veta att de finns är ändå en liten trygghet.

Igår släppte Rädda Barnen en ny rapport som jag skrivit. Rapporten är ny men temat är gammalt. Det handlar om att rättsväsendet inte följer lagen.

Svensk lag säger att en polis och åklagare inte får ta mer än 90 dagar på sig att utreda vålds- eller sexualbrott mot barn om det finns en skäligen misstänkt. Men väldigt många utredningar tar längre tid än så, i hela landet klarade man bara tidsfristen i 64 % av fallen under 2012.

Skillnaderna över landet är väldigt stora. I Jönköping och Helsingborg klarade man av att utreda 80 % av fallen i tid. I Falun och Södertörn klarade man bara att utreda 42 % i tid! I extremfallen kan det ta år innan ett misstänkt brott tas upp i domstol.

Rapporten har lett till att media på många håll i landet rapporterat om hur polis och åklagare sköter sig lokalt. Ett av många exempel är ABC-nytt som beskriver den närmast katastrofala situationen i Södertörns polismästardistrikt. Det positiva är att polisledningen helt tar på sig ansvaret och medger att situationen beror på dåliga prioriteringar.

I Södertörn har många barn erfarenheter av att inte ens polisen följer lagen, att inte ens polisen har tid för barn som misshandlas. Det måste förändras! Jag önskar att alla barn i Södertörn och överallt annars i Sverige istället ska få lära sig att alla ska följa lagen, och att polisen är till för att skydda dem.