Cocozza om barnskydd

 

Barn far illa i Sverige. Och samhället misslyckas ofta med att skydda de mest utsatta barnen. År efter år. Det är upprörande, frustrerande och sorgligt. Mne det finns människor som tänker framåt och har förslag som kan stärka skyddet av barn.

Psykoterapeuten och forskare Madeleine Cocozza skriver i tidningen ETC. Hon har i sin avhandling analyserat hur socialtjänsten hanterar barn som far illa och föreslår fyra genomgripande förändringar.

1. Lyft ut barnskyddssystemet ur socialtjänsten och skapa en barnskyddsmyndighet

Det är inte rimligt att samma typ av utredning ska göras när en förälder frivilligt ansöker om stöd som när omgivningen slagit larm om att barn far illa.

2. Inrätta en barnskyddsutbildning

Idag saknas en utbildning för socionomer som ska skydda barn. Socionom kan man bli utan undervisning om exempelvis våld mot barn. Sedan kan man direkt börja arbeta med barnavårdsutredningar.

3. Inför nationell statistik över barnskyddssystemets tre nivåer

  • Hur många barn anmäls till socialtjänsten? Vem anmäler?
  • Hur många och vilka anmälningar leder till utredning?
  • Hur många barnavårdsutredningar genomförs?

Idag saknas statistik på nationell nivå.

4. Ta bort det politiska steget i tvångsomhändertagande

Cocozza menar att risken är stor att kommunernas ekonomi och inte barns behov av skydd blir avgörande vid besluten när politiker bestämmer. Barns behov av skydd säkras enligt henne om en professionell utredning direkt föreläggs en förvaltningsdomstol.

Barn ska inte behöva bli lämnade ensamma

Att vara barn när pappa mördar mamma är en av de värsta situationer jag kan föreställa mig. Jag har träffat en del av de barn som drabbats.  Sorgen, ensamheten, saknaden, skammen, skulden, skräcken, vreden… Vi kan inte föreställa oss fullt ut vad det innebär. Men en rad modiga barn berättar för oss i Aftonbladets film om barnen som blev kvar.

Socialstyrelsen publicerade i februari en sammanfattning av dödsfallsutredningar.  I tio av tolv fall har kvinnorna dödats av sin man eller sambo, eller före detta man eller sambo. Deras barn har i flera fall varit i närheten eller direkt bevittnat mammans död.

Myndigheterna kände ofta till att kvinnorna var utsatta för våld. Men i flera fall hade man ändå försummat att uppmärksamma och utreda konsekvenserna. Istället har man fokuserat på kvinnas behov av försörjningsstöd eller hennes roll som mamma.

I veckan presenterade också inspektionen för vård och omsorg en rapport om våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld. Kritiken är massiv. Visst finns det mycket som fungerar bra, men lika mycket som fungerar dåligt eller uruselt. Skillnaderna mellan olika delar av Sverige är för stora.

Alla förlorar när en mamma dödas. Mamman som förlorar sitt liv, gärningsmannen som förlorar sin frihet och sina barn, barnen som förlorar sina föräldrar och sin trygghet. Vi måste förebygga, men gör det i allt för liten utsträckning.

Vi förebygger inte i tillräcklig utsträckning och vi lyckas varken skydda eller stötta de barn som blir kvar. Jag skäms!

Stockholm skriver avtal om barnahus för våldsutsatta barn

Idag skrev ansvariga tjänstemän och politiker under avtalet för Stockholms Barnahus. Det är en nystart vad gäller samverkan kring barn som misstänks vara utsatta för brott.

2006 var jag på invigningen av Barncentrum i Stockholm. Namnet var ett annat, men tanken var att det skulle bli ett barnahus. De ansvariga var där då också, de klippte inga band, utan knöt ihop band som en symbol för samverkan. Det var nydanande och kändes hoppfullt.

Det man missade då var att skriva ett avtal. Under många år har verksamheten levt kvar, men utan avtal blir den lätt haltande.  Det finns ingenting att gå tillbaka till om samverkan börjar knaka, ingenting att gå tillbaka till om någon myndighet drar tillbaka sina resurser eller inte uppfyller sina åtaganden.

Ett avtal är ett stort steg mot ett fullvärdigt barnahus i Stockholm. Men många steg återstår innan vi är där.  I den kvalitetssäkring av landets barnahus som jag och professor Carl Göran Svedin genomförde förra året var det tydligt att Stockholm har en lång väg att gå. Det blev en bottennotering.

Jag hoppas att det nya barnahuset ska få en realistisk bemanning från hälso- och sjukvården, Det behövs barnläkare och barnpsykologer som ser till barnens psykiska och fysiska hälsa. Idag är resurserna väldigt knappa. En barnläkare på hela Stockholms län. Tre tjänster från BUP på hela Stockholms län. Det räcker inte.

Men, ett avtal är ändå ett stort första steg!

 

Nu har politikerna vaknat!

Idag höll statsministern sitt jultal. Människohandel och sexbrottslagen var ett huvudtema. Häromdagen undrade jag när våra politiker ska vakna och inse att svenska barn inte är skyddade mot vuxna som utnyttjar och exploaterar dem sexuellt. Nu verkar statsministern ha vaknat. Han tycker inte att det ska vara ett bötesstraff när vuxna köper barn för sexuella tjänster. Det ska alltid ge fängelse.

Så idag kan de vuxna som köper sex av barn känna sig mindre säkra. Kanske kommer fler att åka fast, och konsekvenserna kommer att bli hårdare.

Det där med åldersgränser…

Jag blir inte klok på hur det där med åldersgränser fungerar. Så här skriver Systembolaget på sin hemsida:

Försäljarna är skyldiga att kontrollera åldern. Att sälja till någon under 20 år är förbjudet enligt alkohollagen och straffbart. Därför frågar vi hellre en gång extra. Är du under 25 år eller ser ung ut – visa för enkelhetens skull alltid legitimation när du kommer till kassan.

Ålderskontrollen är mycket viktig för oss. Vi jobbar hela tiden på att vässa den, bland annat med ständiga internkontroller, så att alla som ser ut att kunna vara under 25 år ska bli ombedda att visa legitimation.

Det är viktigt att kunna visa upp legitimation även när man vill köpa cigaretter, ta en öl på krogen eller bara vill komma in på en klubb. Ansvaret ligger på de vuxna, de som säljer eller står i dörren. Inte på de som är unga eller barn. Det är liksom införstått att tonåringar ibland gör sådant som inte är bra för dem, och att det då är de vuxna som ska stå för kontrollen. Tonåringar är kända för att ibland vilja tänja på gränser och för att inte alltid förstå sitt bästa, eller vad de klarar av. Det är därför vi har åldersgränser.

Men det här fungerar bara ibland. Det gör mig rätt förvirrad.

När barn utnyttjas för sexuella ändamål fungerar det helt annorlunda. Det skildrades i Dokument inifrån igår. Då ska den vuxne av någon för mig outgrundlig anledning veta, eller ha anledning att misstänka att den unge inte har uppnått femtonårsgränsen eller artonårsgränsen för att dömas för brottet.  Så, när en vuxen säljer alkohol eller cigaretter finns alltså en absolut åldersgräns. Det spelar ingen roll hur tonåringen sett ut eller klätt sig, för det är den vuxnes ansvar att kolla åldern. När en vuxen har sex med en ung person, eller köper sex av en ung person, så gills det inte om den unge ser äldre ut, ljuger om sin ålder eller bara låtit bli att upplysa om hur gammal hen är.

Har vi inte lagstiftningen om våldtäkt mot barn just för att barn under femton inte kan anses kunna ge samtycke till sex med vuxna? Vad säger att ett barn som är moget på utsidan skulle vara mognare på insidan? 

Särskilt konstigt blir det när en vuxen betalat för att ha sex med ett barn. Det är ju olagligt att köpa sex hur som helst. Och köper man sex av någon som fortfarande är ett barn så borde straffet vara strängare, oavsett om barnet berättat om sin ålder och oavsett hur barnet klär sig eller ser ut. Den vuxne borde ha ansvaret för att kontrollera åldern, precis som på Systembolaget.

Ett hett tips är att alltid kolla upp åldern när en sexpartner ser ung ut. Är man osäker på åldern kanske man ska avstå. Och struntar man i det borde man dömas.

Dags att vakna nu!

Kanske är det idag som våra politiker kommer att vakna, och inse att svenska barn inte är skyddade mot vuxna som utnyttjar och exploaterar dem sexuellt. De borde veta, men har inget gjort åt saken. FN:s barnrättskommitté har kritiserat Sverige för att sexköp av minderåriga ses som ett mindre allvarligt brott. Den uppmanar Sverige att se över lagstiftningen och ge barn starkare skydd. Sådant är svårt för politiker att missa.

Just idag är det särskilt svårt att slumra vidare, för det är många som lyfter frågan.

Ikväll sänder Dokument inifrån dokumentären En eskortflickas dagbok. Där får vi möta Hanna som bara var femton år när vuxna män började utnyttja henne och betala henne för sex. Hon är inte ensam, det finns många fler flickor och pojkar som exploateras och utnyttjas på samma sätt. Ofta far de oerhört illa. Men samhällets gensvar är tamt.

SVT Debatt beskriver författaren Caroline Engvall hur sexbrott mot barn osynliggörs i Sverige. Domstolarna kräver att köparen måste ha vetat om, eller haft anledning att misstänka att, den som sålt sex var under femton år för att döma för våldtäkt mot barn. På samma sätt måste köparen ha vetat om, eller haft anledning att misstänka att, den som sålt sex var under arton år för att döma för sexuell handling av barn. Annars döms gärningsmännen för köp av sexuell tjänst, precis som om de köpt sex av en vuxen, och brotten mot barnen förblir osynliga.

I Aftonbladet idag skriver Barnombudsmannen och ECPAT: s ordförande om samma tema. För dem är det självklart att det aldrig får vara ett bötesbrott att köpa ett barn.  När en vuxen betalar ett barn för att genomföra en sexuell handling ska det alltid ses som ett övergrepp och ett utnyttjande. Lagstiftningen måste ändras. Dessutom tycker de att barns ställning i rätten måste stärkas och att polisens måste intensifiera sina spaningsinsatser för att upptäcka de barn som utnyttjas i sexhandeln.

Idag kan de vuxna som köper sex av barn känna sig ganska säkra, Få åker fast, och konsekvenserna blir inte särskilt hårda. Jag hoppas att det snart förändras. För idag är det verkligen dags för våra politiker att vakna!

Rimligt? Nej. Rättvist? Nej, jag tycker inte det.

För snart fjorton år sedan fick Sverige en ny lag – Lagen om särskild företrädare för barn. Syftet var att stärka barns rättigheter när en vårdnadshavare, eller någon som står vårdnadshavaren nära, är misstänkt för brott mot barnet.  Lagen ger en särskild företrädare som tingsrätten utsett rätt att i vissa avseenden överta vårdnadshavarens rätt att besluta i förundersökning och rättegång. Det innebär till exempel att den särskilde företrädaren kan besluta att barnet får hämtas och höras av polis och att barnet får läkarundersökas.

Den särskilda företrädaren kan vara en av vårdnadshavarna, när föräldrarna inte bor tillsammans eller är gifta. Men oftast är det en utomstående person. Enligt lagen ska endast någon som uppfyller särskilda krav på lämplighet får förordnas, det kan vara en advokat, en biträdande jurist på en advokatbyrå eller någon annan.

Enligt propositionen ska den särskilda företrädarens agerande helt och hållet styras av barnets bästa. Barnets rättigheter ska tas till vara och barnets integritet ska respekteras. Det ses som självklart att den särskilde företrädaren ska ta hänsyn till barnets synpunkter och önskemål. Den särskilde företrädaren ska också vara ett stöd för barnet.

Jag skulle vilja lyfta tre dilemman. Det första rör vilken grund tingsrätten har att bedöma om den person de utser för uppdraget är särskilt lämpad. Jag skulle vilja hävda att grunden ofta är väldigt tunn.

Det andra dilemmat handlar om på vilket sätt den särskilda företrädaren tillgodoser barnets rätt att utrycka sina åsikter (artikel 12 i barnkonventionen) och vilken utsträckning den särskilda företrädaren fungerar som ett stöd.

Rapporten Inuti ett Barnahus visar att de särskilda företrädarna fungerar väldigt olika. På många håll i landet är det alltid socialtjänsten som hämtar barnet på förskola eller skola (formellt på uppdrag av den särskilde företrädaren). Den särskilde företrädaren möter upp på Barnahuset. Ibland har han/hon ett kort möte med barnet innan förhöret, ibland saknas rutiner för det. Det händer att den särskilda företrädaren varken hälsar på eller pratar med barnet.

På andra Barnahus är det en självklarhet att den särskilda företrädaren hämtar barnet. Det innebär att de har tid tillsammans innan förhöret. Barnet kan få information och den särskilde företrädaren har möjlighet att göra en bedömning av om det är lämpligt att höra eller läkarundersöka barnet.

Det tredje dilemmat handlar om i vilken utsträckning den särskilde företrädaren (och andra) kan tillgodose barnets rätt till information.

När åklagaren fattar beslut om att lägga ned en förundersökning ska målsägaren underrättas. När målsägare är ett barn är det i första hand vårdnadshavaren som underrättas, oavsett om han eller hon också är brottsmisstänkt. Tonåringar kan underrättas personligen. När åtalet läggs ned upphör den särskilde företrädarens uppdrag och kontakterna med barnet.

Så, ett barn hämtas med stöd av lagen till polisförhör. I förhöret kan barnet berätta att det utsatts för brott av mamma eller pappa. Om bevisen inte räcker för åtal (och det krävs mer än barnets berättelse för att väcka åtal) så får barnet ofta inte höra något annat än vad den brottsmisstänkte väljer att berätta.

Rimligt? Nej. Rättvist? Nej, jag tycker inte det.

Lagen om särskild företrädare är bra på många sätt, men det krävs förändringar  för att våldsutsatta barns rättigheter ska tillgodoses.

Råare övergrepp?

Poliser i Västerort är med rätta oroliga över att anmälningarna om sexuella övergrepp mot barn ökat kraftigt. De får höra om grova övergrepp med många förövare och råa, omänskliga attityder hos de unga som begått brotten. Det är svårt att veta vad som är ökad anmälningsbenägenhet och vad som är en reell ökning av brottsligheten. Det som inte polisanmäls ser aldrig polisen… Forskare ser en ökad anmälningsbenägenhet som en förklaring. Det kan paradoxalt nog vara så att det vi ser är en positiv utveckling!

Unga som utsätts för sexuella övergrepp har fått ett mycket stort utrymme i media på senare tid och det kan definitivt ha bidragit till att tonåringar slår larm i större utsträckning. Initiativet #prataomdet har fått en enorm spridning och mycket uppmärksamhet. Unga vuxna och tonåringar har gått ut med namn och bild och berättat om att de utsatts för övergrepp i kampanjen Ta tillbaka orden.  Rättsfall har beskrivits, människor har demonstrerat och tagit avstånd från gruppvåldtäkter, samtyckeslagstiftning lyfts fram som en möjlighet…  Kanske är det så att fler av de som utsatts  förstår att det är fel, att det inte är deras fel och att det finns hjälp och stöd att få. De polisanmäler. Då får poliser, journalister och allmänhet veta hur verkligheten ser ut.

I så fall är det bra. Det kan leda till förändring.   Men oavsett om brotten verkligen ökar och blir råare eller om de helt enkelt är mer synliga är polisens spaning värd att ta på allvar. De tonåringar som beskrivs behöver hjälp.

Vem lyssnar på Hannah?

Jag har skrivit flera inlägg om barn som far illa inom psykiatrin de senaste veckorna. Nu skriver jag ett till. Kritiken är egentligen inte ny, men nu när media uppmärksammar barn inom vuxenpsykiatrin och barn inom rättspsykiatrin finns så tydliga vittnesmål för att lyssna på.

Nu har Hannah något viktigt att säga. Hon berättar att hon kom som 15-åring till vuxenpsykiatrin. Hon fick inte ta med sig sina nallar.  Hon fick veta var bältessängen var och någon sade: ”-Skriker du eller gråter du så vet du vart du hamnar.”  Hon fick ensam gråta sig till sömns.

Dags att någon lyssnar på Hannah!

 

Vem lyssnar på Bella?

–       Någon behöver sätta sig ner med oss och nysta ut det här garnnystandet för att förstå varför vi skadar oss. Det har ingen gjort med mig och det har jag hört andra patienter berätta om också. Man får en lugnande tablett när man har skadat sig och är det allvarligt skickas man ner på kirurgen med vak, annars blir man inskickad på rummet med ordern att vila. Och så ska det inte vara.

Så säger Bella som 16 år gammal låstes in på rättspsyk, trots att hon inte begått något brott. Bella berättar att hon var livrädd, att allt hon så och hörde där ar jättejobbigt och jättepåfrestande. Nu har hon, 23 år gammal, fått den terapi hon längtat efter. Men fler barn drabbas just nu av det hon genomlidit.

Vem lyssnar på Bella? Vem ser till att det blir en förändring?

Egentligen är väl alla överens. Det här är ingen bra lösning. Trots det händer ingenting. Nya barn, nya ungdomar behandlas på samma sätt. Ingen i ansvarig ställning tar ansvar för att fatta de beslut som krävs för att de här uppenbara missförhållandena ska upphöra.

Det som hänt Bella har hänt. Men om de som har makt lyssnar och fattar rätt beslut så slipper fler barn att drabbas på samma sätt.