Barnafrid!

Så var det äntligen dags!

Igår invigdes Sveriges nya nationella kunskapscentrum Barnafrid.

barnafrid

Barnafrid finns på Linköpings universitet på uppdrag från regeringen. Målet  är att samla och sprida kunskap om våld och andra övergrepp på barn. Det ska bidra till ett förbättrat förebyggande arbete och till att utveckla effektiva insatser för att skydda och stödja barn.

Kunskapscentret riktar sig till yrkesverksamma som i sitt arbete möter barn och unga, men också till yrkesverksamma vid myndigheter och organisationer inom politik- och verksamhetsområden.

På invigningen fanns många av de som arbetar för och med våldsutsatta barn på plats. Socionomer, poliser, åklagare, psykologer, läkare, forskare, beslutsfattare, opinionsbildare, politiker och andra som specialiserat sig inom området samlades under samma tak för att fira att kunskapscentret nu är i gång.

Jag är väldigt glad över det här och ser fram emot många år av samarbete och massor av spännande gemensamma projekt!

 

 

 

Grattis Stockholm!

Barnahus är den i särklass bästa modell jag sett för att ta emot barn som misstänks vara utsatta för våld. Egentligen är det så självklart, de vuxna från olika myndigheter ska samverka, de ska sätta barnets behov i centrum och de ska träffa barnet i en gemensam, trygg och barnvänlig lokal. Det är många som håller med mig. För nio år sedan fanns inga Barnahus i Sverige. Idag har vi 29 Barnahus som täcker 170 av landets 290 kommuner. Det är en fantastisk framgång!

Men det är svårt att starta och driva ett Barnahus, det tar tid att få alla inblandade människor att samverka och sätta barnets behov i centrum. Det kräver dessutom resurser, Barnahus kan inte väga upp resursbrister och felprioriteringar hos myndigheterna.

I somras släpptes en kvalitetsgranskning av landets 23 första Barnahus. Jag och professor Carl Göran Svedin genomförde den och skrev rapporten Inuti ett Barnahus. Vi såg att många Barnahus hade en god kvalitet på verksamheten, men att bara fyra levde upp till de krav som ställs på ett fullvärdigt Barnahus. Några verksamheter hade väldigt långt kvar till att leva upp till namnet Barnahus. En av de verksamheter som fick lägst poäng var den i Stockholm. Stockholm är min stad, och det gör mig ont. Jag har i mitt yrkesliv mött alltför många barn som far illa där, och med egna ögon sett konsekvenserna av bristerna.

Det gör att jag är desto gladare när jag läser tidningen idag och ser att socialborgarrådet Anna König Jerlmyr, hälso-och sjukvårdsborgarådet Filippa Reinfeldt, polismästare Mats Löfving och chefsåklagare Agneta Isborn Lind nu gemensamt går ut och deklarerar mycket höga ambitioner för ett Barnahus i Stockholm. Det ska starta i vår och tanken är att det ska uppfylla alla kriterier för ett fullvärdigt Barnahus. Särskilt roligt är förstås att jag känner igen formuleringar och krav från Inuti ett Barnahus.

Grattis Stockholm och alla Stockholmsbarn! Vi är inte framme än, men snart… Ambitionen är att varje barn i Stockholm som misstänks vara utsatt för våld eller övergrepp ska vara i centrum för hela utredningsprocessen, i en barnvänlig och skyddad miljö. Barnen ska erbjudas krisstöd, något som ofta fattats tidigare.

Mycket hårt jobb återstår innan visionen blir verklighet. Men vilken härlig vision!

 

Få barn vill berätta för många vuxna

Funderar över hur det är för barn att berätta för omvärlden om svåra saker. Skönt, svårt, en lättnad eller ytterligare en belastning… Det beror ju på…

Barn är olika och de händelser, tankar eller känslor de berättar om skiljer sig åt. Förstås.

Men jag tänker främst på hur den vuxna omgivningen reagerar och agerar. Vad gör det med de barn som berättar?

Vi vet ju att det krävs ett oerhört mod att berätta om svåra saker som att ha utsatts för våld eller övergrepp.  Det gäller såväl barn som vuxna. Många berättar aldrig, få berättar för någon professionell. Även om man delar erfarenheterna med familj, vänner eller partner så stannar det ofta där.

Knappt ett av tio barn som i anonyma undersökningar berättat att de utsatts för våld eller övergrepp har pratat med någon professionell om det. När ett barn gör det stannar inte berättelsen där. Den delas. Jag har svårt att se att det kan vara på något annat sätt. Inte kan vi tiga still när ett barn far illa och enligt lag måste vi anmäla till socialtjänst. Vi kan polisanmäla. Vårdnadshavarna ska underrättas.

Plötsligt delas hemligheten av många, det är inte så hemligt längre. Inte så att alla får veta, men många får veta. Skulle de berätta om de visste att det var så? Hindrar det barn att berätta?

Det som oroar mig är att barn ofta får träffa så många av de här personerna. Vi arbetar på olika sätt för att minska antalet vuxna som ett barn får samtala med, till exempel genom samverkan i Barnahus och medhörning av barnintervjuer. En polis hör barnet, socialtjänst, behandlare och åklagare tar del av det som sägs. Men barnet möter i det första läget bara en person. Men sedan?

Ambitionen att minska ned antalet personer som samtalar med barnet och att arbeta för personkontinuitet tar ofta slut där vid det första barnförhöret. Hur arbetar socialtjänst och barn- och ungdomspsykiatri (BUP) för att samordna och minska antalet vuxenkontakter för utsatta barn?

Det är alltför vanligt att Socialtjänsten inte prioriterar personkontinuitet. En person träffar barnet i barnavårdutredningen, en andra i krisstöd, en tredje för att utreda vårdnad och umgänge, en fjärde för att planera umgängesstöd, en femte för att vara till stöd under umgänget, en sjätte för att utreda igen… Så kan det fortsätta i en ständigt pågående spiral, år efter år.

Det är alltför vanligt att barn som söker vård akut inom BUP varje gång får möta nya personer. Ofta flera personer varje gång. Det är alltför vanligt att BUP inte planerar för att ett våldsutsatt barn behöver samma vuxenkontakt över tid. Man tar inte med föräldraledigheter, vikariat eller annat som riskerar att bryta kontakten i planeringen.

Vad vill jag säga med det här? Få barn som tar det stora steget att berätta vill dela med så många vuxna. Visst finns det barn som är starka i sin beslutsamhet att dela med många, till och med att gå ut offentligt. Det kan stärka, men enbart om det är ett eget val. De flesta vill lära känna några få, trygga vuxna och berätta för en begränsad krets. Det borde vi lyssna på.

Om ni håller med, varför är det inte bättre än så här?

Ser tillbaka på en intensiv vecka. Möten med våldsutsatta barn, möten med vuxna, skrivande, föreläsningar… Många, många viktiga möten. Och dessutom den debattartikel som jag och Carl Göran Svedin skrivit och som Svenska Dagbladet publicerade i fredags. Den handlade om att alltför få barn får behandling när det uppdagats att de utsatts för våld eller övergrepp.

Jag är väldigt glad över den respons artikeln fått. Artikeln har fått stor spridning, den låg länge fyra på listan över tidningens mest delade artiklar. Jag gissar att det beror på att folk håller med. Jag har fått mängder av positiva kommentarer och inte en enda negativ. Det får mig att undra vad motståndet består i, var hindren finns.

Det är inte så att jag efterfrågar kritik eller mothugg i sig, men jag skulle ändå vilja ha lite mer av debatt, för debatt är en grogrund för förändring. Om nu alla håller med, varför är det då så illa som det är? Vad har vi missat? Varför händer det inte mer?

Försöker vi slå i öppna dörrar? Nej, jag tycker inte det. De problem vi lyfter är högaktuella, utbredda och ännu inte lösta. De är allvarliga, och enskilda barn far oerhört illa på grund av dem.

Är det vi skriver ointressant? Oviktigt? Det vill jag inte tro!

Missförstå mig inte, jag är glad för att många håller med. Men var ligger knuten? Vad mer är det som krävs för att barn som utsatts för våld eller övergrepp ska få den behandling som de behöver och som de har rätt till?

Grattis Kalmar!

 

w18ytto8ih95xp5kj0ed (2)

 

1 oktober invigs ett nytt Barnahus! Det kommer att ligga i Kalmar och servar kommunerna Kalmar, Emmaboda, Nybro, Borgholm, Mönsterås och Mörbylånga. Det innebär att barnen i 170 av landets 290 kommuner nu har tillgång till ett Barnahus om de utsatts för brott. En fantastisk utveckling!

Lycka till Kalmar!

Inuti ett Barnahus

w18ytto8ih95xp5kj0ed (2)

 

Idag släpps en ny rapport om landets Barnahus som jag och professor Carl Göran Svedin arbetat med senaste året. Den ges ut av Rädda Barnen och Linköpings universitet.

Den beskriver hur bra ett Barnahus kan vara, men också att många verksamheter har långt kvar innan de lever upp till namnet Barnahus. Vi har granskat 23 verksamheter och funnit många goda exempel. Nu hoppas vi att rapporten ska bidra till att det startar ännu fler Barnahus och att de som finns ska höja kvaliteten ytterligare. Vi hoppas också att regeringen ska fatta en rad beslut som undanröjer de hinder för samverkan i Barnahus som existerar.

Polis och åklagare måste utreda i tid, hälso-. och sjukvården måste ta ansvar för våldsutsatta barn över hela Sverige, skyddet för och informationen till barn måste förbättras, sekretesslagstiftningen behöver förändras… Men framförallt behövs en nationell samordning som kan stötta Barnahusen och ställa krav på kvalitet!

Vi behöver vara både vaksamma och varsamma!

Barn med funktionsnedsättningar utsätts mycket oftare för våld och förtryck än andra barn. Det konstateras i en rapport från UNICEF i slutet av maj.

De är utsatta för våld tre till fyra gånger oftare än andra barn. Barn med utvecklingsstörning blir mer än fyra gånger så ofta utsatta för sexuella övergrepp som barn utan funktionsnedsättning.

Siffrorna gäller barn i rika länder. UNICEF beskriver att i många fattiga länder saknas statistik och en av de oroande slutsatserna i rapporten är just att information om de här barnen så bristfällig.

Det är så djupt orättvist. Det räcker inte med den börda en funktionsnedsättning innebär. Många barn är dessutom drabbade av våld. Och deras funktionsnedsättning gör det ofta svårare att få och att tillgodogöra sig stöd.

Så är det i världen och också i Sverige.

Enligt en stor svensk enkätstudie har vart tionde friskt barn någon gång blivit slagen av en vuxen hemma. Det är dubbelt så vanligt att barn som själva angett någon form av kronisk sjukdom eller funktionshinder också berättar att de blivit slagna. Vissa diagnoser innebär att barnen är än mer drabbade.

44 % av barnen med ADHD uppger att de blivit slagna hemma.

41 % av barnen med epilepsi uppger att de blivit slagna hemma.

37 % av barnen med psykiska besvär uppger att de blivit slagna hemma.

37 % av barnen med talfel uppger att de blivit slagna hemma.

Bakgrunden varierar säkert. Många gånger kan det handla om förtvivlade och utmattade föräldrar som inte orkar. Andra gånger kan symtomen hos barnen vara reaktioner på misshandel och missförhållanden.

Oavsett vad det beror på behöver vi vara vaksamma och lära oss att barn med sjukdom och funktionshinder kan vara dubbelt drabbade. Men framförallt måste vi vara varsamma om de här barnen, om deras syskon och föräldrar.

Idag har familjer som innefattar ett barn med funktionshinder ett mycket tufft liv. Förutom den sorg och den belastning det kan innebära måste de hantera en lång rad myndighetskontakter.  Om vi genom att ge ett tidigt och sammanhållet stöd gör deras liv lite lättare, lite mindre tufft kan de också orka vara varsamma med varandra.

 

Brott med unga inblandade ska utredas snabbare

Brott mot barn går före - om man bor i rätt del av landet 2013

Brott mot barn går före – om man bor i rätt del av landet 2013

Brott med unga inblandade ska utredas snabbare, enligt en utredning som lämnades till justitieminister Beatrice Ask idag. Det är alldeles utmärkt!

Barn är särskilt utsatta brottsoffer. För ett litet barn kan en väntetid som för en vuxen är OK vara outhärdlig och leda till att de fortsätter att utsättas för brott. Därför är det bra att vi har en lagstiftning som säger att brott mot barn ska utredas skyndsamt. Tyvärr följs den alltför sällan!

Våld mot barn är en stor riskfaktor vad gäller fysisk och psykisk ohälsa – under hela livet, och när ett barn är utsatt för brott av sin egen mamma eller pappa är barnet extra skyddslöst. Andra insatser blir oftast verkningslösa om barnet fortsätter att utsättas för våld eller hot. Men för många barn brister skyddet under utredningstiden.

Fyra år i rad har jag på uppdrag av Rädda Barnen granskat handläggningstiderna vid våldsbrott mot barn.

I den senaste rapporten Brott mot barn går före – om man bor i rätt del av landet kunde jag konstatera att den lagstadgade tidsfrist som finns när det gäller vålds- och sexualbrott mot barn (0-17 år) så enbart följs i 64 procent av fallen. I Falun, Södertörn, Kristianstad och Norrköping klarade man inte ens att hålla tidsfristen i hälften av ärendena.

I rapporten föreslog vi bland annat att ett skyndsamhetskrav skulle införas i domstol. Regeringens utredare håller med. Han vill snabba på brottsutredningarna ytterligare och införa en tidsfrist i domstol när barn misstänks vara utsatt för brott. Han föreslår också ändringar som gör att skyndsamhetskrav och tidsfrister ska gälla fler utredningar när barn är inblandade i brott, vare sig de begått brotten eller är misstänkta.

Hoppas att det här kommer att bidra till att fler barn känner sig tagna på allvar när de utsatts för brott!

Det ska bli spännande att få svar!

Förra veckan var jag inbjuden av socialutskottet att föreläsa på ett internt kunskapsseminarium i riksdagen. Det handlade om hälso- och sjukvårdens ansvar för våldsutsatta barn, en fråga som jag är starkt engagerad i. Jag är väldigt glad att våra politiker förstår allvaret i att våldsutsatta barn inte får den vård de har rätt till, och att de lyfter frågan på det här sättet!

Jag tror att idén till seminariet kom till efter ett inslag i Ekot i mars. Det handlade om att så få barn läkarundersöks när de misstänks vara utsatta för vålds eller sexualbrott. Men bristerna gäller såväl barn fysiska som psykiska hälsa.

De andra talarna var Professor M A Finkel och Professor H Dubowitz från USA, Gabriel Otterman som är överläkare vd Barnskyddsteamet i Uppsala och Anna Kaldal som är docent i straffrätt vd Stockholms universitet. Jag avslutade seminariet med ett gemensamt förslag från oss svenska föreläsare: – Tillsätt en utredning för att se över hälso- och sjukvårdens ansvar för våldsutsatta barn!

Bristerna är väldigt allvarliga och gäller stora delar av landet. Det verkar handla om systemfel som är svåra att åtgärda på lokal nivå. Det handlar om felprioriteringar, men också om brister i organisation, attityder och kunskap.

Ett sätt att åtgärda bristerna är bättre nationell samordning Vi som föreläste vill alla se ett nationellt kunskapscentrum för våldsutsatta barn. Men det är viktigt att ett sådant kunskapscentrum har en anknytning till praktisk verksamhet. Annars får det ingen trovärdighet. Det bästa vore att knyta det till landets Barnahus.

Det tog vi fasta på och sände idag in en gemensam skrivelse som handlar om det till socialutskottet och till Barn- och äldreminister Maria Larsson. Vi fick sällskap av ytterligare några kloka forskare och praktiker som skrev under.

Nu ska det bli spännande att få svar!

 

 

Barnahus är här för att stanna!

Jag har arbetat för att utveckla och sprida modellen med Barnahus sedan 2004. Då fanns det inga Barnahus i Sverige. 2012 fanns det tjugoåtta, och de täckte en stor del av Sveriges yta.

Under den tid som den första försöksverksamheten med Barnahus pågick (2005-2007) hade de ansvariga myndigheterna mycket kontakt med varandra och med de sex första Barnahusen. Man anordnade internat med representanter för alla barnahus och yrkesträffar för poliser, åklagare, socialtjänst och barn- och ungdomspsykiatri. Samtliga verksamheter fick besök av representanter från de samverkande myndigheterna och samrådsgruppen vid ett par tillfällen.  Vid besöken fanns det möjlighet för personalen att ta upp och diskutera utmaningar eller problem i verksamheten. Ofta kunde myndighetsrepresentanterna hjälpa till med lösningar, antingen genom att berätta om lagstiftning eller regelverk genom att beskriva hur andra barnahus angripit problemet.

När försöksverksamheten upphörde i mars 2008, så upphörde också myndighetssamverkan på central nivå. Det skapade ett tomrum. Rädda Barnen har sedan dess (delvis tillsammans med Sveriges kommuner och landsting) fortsatt att bjuda in till nätverksträffar för personal inom Barnahusen. Till träffarna kommer yrkesverksamma från nya och gamla Barnahus för att utbyta erfarenheter och lära av varandra. De träffas en heldag per termin för att utbyta erfarenheter och ta del av föreläsningar. Jag har fungerat som sammankallande, men har just lämnat över uppgiften till en kollega på Rädda Barnen.

Idag har jag tillsammans med professor Carl Göran Svedin föreläst för nätverket om resultatet från den kvalitetssäkring av Barnahus som Rädda Barnen och Linköpings universitet arbetat med under det senaste året.

Vi fick en bra respons och jag tror att vi är på rätt väg. De som arbetar på Barnahus kände igen det vi beskrev.

Barnahus är här för att stanna!

Resultaten kommer snart att publiceras och läggas ut på Rädda Barnens hemsida!