Föraktet för de svaga

Idag är det Förintelsens minnesdag och medierna fylls av vittnesmål om de vidriga grymheter som utspelades för så länge sedan. Det är 70 år sedan Auschwitz stängdes och det finns fortfarande människor som överlevde och kan berätta.

Judar, romer, homosexuella och oppositionella sågs som förhatliga, de fängslades och mördades. Men även de som var svaga rensades ut.

Förintelsen började med funktionshindrade barn är titeln på en debattartikel i tidningen Dagen. Thomas Jansson som är förbundsordförande för Riksförbundet FUB (För barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning) beskriver hur den tyska regeringen 1939 utfärdade en förordning som bestämde att barn under tre år med funktionsnedsättning skulle registreras. Det blev början på ett massmord.

Många av barnen skiljdes från sina föräldrar och svältes till döds. Äldre barn och vuxna med funktionsnedsättning och psykisk sjukdom fördes bort till gaskammare och avrättades. Det uppskattas att en miljon människor med funktionsnedsättningar antingen mördades, steriliserades eller utnyttjades som slavarbetskraft.

I förordet till sin bok Vårt förakt för svaghet skriver Harald Ofstad ”Antisemitismen är inte det väsentliga i nazismen. Det väsentliga är läran om att den starke ska härska över den svage, och att den svage är föraktlig emedan han låter sig behärskas.”

Nazismen bygger på idén om den starkes rätt.  Den som är svag är enbart värd förakt och dukar under.

Idag  är Förintelsens minnesdag. Idag ska vi minnas alla de människor som drabbades.

När barn och unga involveras minskar självmorden

Aftonbladet har en artikelserie om psykisk ohälsa bland unga i Sverige Idag är jag intervjuad. Självmorden minskar i Sverige.  Men barn och unga under 25 år är ett undantag.

2013 upptäcktes 2 432 ungdomar som försökte ta sitt liv. En betydligt större andel än i andra åldersgrupper. Samma år tog 1 600 personer livet av sig i Sverige. Av dem var 176 personer 15-24 år.

När Sverige senast granskades av FN:s barnrättskommitté uttrycktes oro över den höga frekvensen självmordsförsök och fullbordade självmord bland unga. Sverige uppmanades också att göra mer för att förebygga självmord bland barn.

I en debattartikel för snart två år sedan föreslog jag tillsammans med barnombudsman Fredrik Malmberg att regeringen utvidgar dödsfallsutredningarna när barn dödats till följd av brott (enligt den så kallade Lex Bobby) till att:
• Innefatta fall där barn allvarligt skadas till följd av brott
• Innefatta barn som tar sitt eget liv
• Göra en utredning och en rapport för varje enskilt fall för att kunna synliggöra lokala brister.

Vi lyfte också fram det faktum att det saknas kunskap om hur andra barn och unga i barnets närmaste omgivning har uppfattat situationen. Inte sällan är detta en grupp som tidigt kan ha sett varningssignaler eller fått bära svåra förtroenden från det barn som avslutar sitt liv.

Nu börjar det hända saker. Efter många års arbete presenterades nyligen en studie i The Lancet om hur självmord bland barn och unga kan förebyggas. Medverkar gör bland annat forskare från Karolinska Institutet.

Den metod som visar sig fungera bäst (Youth Aware of Mental Health Programme (YAM)) går ut på att barn och unga får lära sig att se tecken på psykisk ohälsa hos både sig själva och andra. De uppmuntras att prata och diskutera med varandra och får också träna sig på att hantera stress, depression och självmordstankar genom rollspel.

De får också information om vad de kan göra själva, hur de kan hantera sina problem och hjälpa kompisar som mår dåligt. Metoden halverar andelen självmordsförsök och allvarliga självmords­tankar hos eleverna.

Nu ska metoden spridas i Sverige.

 

En bra tid att vara barn i Filippinerna!

Alla barn har rätt att växa upp utan våld. Men en stor del av världens barn gör det inte. De misshandlas hemma, i skolan eller på andra platser. Alltför ofta är det lagligt.

Men det håller på att förändras. Snabbt.

1979 var Sverige först i världen med att förbjuda all kroppslig bestraffning av barn.

Det innebar att barn fick samma skydd mot misshandel som vuxna har, de var inte längre ett undantag i lagen. Det som var förbjudet att göra mot vuxna familjemedlemmar, grannen, en främling eller en arbetskamrat var inte längre tillåtet att göra mot de egna barnen. Det är något vi kan vara stolta över.

Beslutet har ifrågasatts och rentav hånats i andra länder, men med tiden har det vunnit alltmer respekt. Idag är inte Sverige ensamma. Mer än fyrtio länder har förbjudit all kroppslig bestraffning, senast var Filippinerna som första land i Asien.

En lag som förbjuder kroppslig bestraffning av barn är ett första steg. Lagen måste bli känd, respekterad och efterlevd för att barn ska kunna växa upp utan våld. Det är en lång väg kvar. Men ändå – det är en bra tid att vara barn i Filippinerna.

En fristad till jul

Det är jul.

En mamma och hennes nyfödda barn erbjuds en fristad på ett  sjukhus i Sundsvall. Utanför dörrarna finns hotet att barnet ska tas ifrån mamman. Det handlar inte om att hon brister i sin omsorgsförmåga. Det handlar om att hon är fattig, att hon inte har någonstans att bo.

Jag trodde att den tid då barn togs från sina föräldrar på grund av fattigdom var historia i vårt land. Det finns ingenting gott i att återgå till den historien. Barn har rätt till sina föräldrar. De mår bra av sina föräldrar. I extremfall måste de skiljas åt, till exempel när barnet utsätts för våld, eller när föräldrarna på grund av egna svårigheter inte förmår att sörja för deras behov.  Men att skilja barn från sina föräldrar för att de är fattiga är, förutom att det är grymt, enbart dumt.

Samhället har ett problem i sitt knä. Det nyfödda barnet på sjukhuset i Sundsvall kan inte tillåtas att bo på gatan. Barn har rättigheter. Hur ska situationen lösas?

Det första alternativet är att låta barn och mamma stanna på sjukhus. Fördelarna är att de är trygga på kort sikt. Nackdelarna är att de tar upp en vårdplats för de som behöver det, att det är väldigt kostsamt, och att det i längden inte är en bra miljö för ett barn.

Ett andra alternativ är att tvångsomhänderta och familjehemsplacera barnet. Fördelen är att barnet får tak över huvudet. Nackdelarna är många. Barnet berövas sin mamma och kommer till främmande vuxna, forskning visar att barn i familjehem har mycket sämre förutsättningar än barn som växer upp med sina föräldrar och det är ett väldigt dyrt alternativ.

Ett tredje alternativ är att se till att mamma och barn får en bostad. Det är ett alternativ som jag bara ser fördelar med.  Samhället erkänner och tillgodoser de rättigheter som alla barn har, en skälig levnadsstandard och rätt till sina föräldrar. Det tredje alternativet också  väldigt mycket billigare än de två första.

Heder åt de läkare som tar Barnkonventionen på allvar och ger barnet och mamman en fristad, även om de är tillfällig! De ser inte situationen enbart ur sin egen verksamhets synvinkel, de ser helheten. Det borde fler göra.

Fattiga människor som tvingas till att tigga och till att sova utomhus  eller i undermåliga bostäder har blivit varda i vårt land. Det innebär att vi måste tänka om kring hur vi fördelar våra resurser och hur vi skyddar både vuxnas och barns rättigheter. Det är en svår nöt att knäcka, men en sak som är säker är att vi inte har råd att slösa bort våra resurser på att skilja barn och föräldrar åt i onödan. Det kostar för mycket, både i mänskligt lidande och i kronor och ören.

Det finns mänskliga vägar att ge behövande människor en fristad. Dessutom är det faktiskt jul.

Barn har rätt att höras!

Barn har rätt att höras! Vid alla viktiga myndighetsbeslut som rör dem ska de få komma till tals och berätta hur de ser på saken. Det säger Barnkonventionen och det säger svensk lag. Men verkligheten ser annorlunda ut. I en pinfärsk rapport från Socialstyrelsen har man tagit reda på om barn får komma till tals inför domstolsbeslut om vårdnad, boende och umgänge.

Det är socialtjänstens familjerätt som har till uppgift att ta reda på hur barn ser  på saken när deras föräldrar inte kan komma överens om var barnen ska bo, vem som ska bestämma eller hur stort umgänge de ska ha.

När en vårdnadstvist går ända till domstol är det allvar. De flesta föräldrar lyckas fatta beslut om barnen beslut själva när de bestämmer sig för att separera. En del behöver hjälp av en utomstående. Få är så oense att de överlåter till domstolen att bestämma. Våld, missbruk, psykisk sjukdom och andra svårigheter är vanligt i de familjer som kommer till domstolen med en vårdnadstvist.

Beslutet i domstol ska bygga på en bedömning av vad som är barnets bästa. Det är svårt att göra en sådan bedömning om man inte vet hur barnet ser på si situation eller vad barnet vill . För det handlar om det enskilda barnets bästa, inte om vad som är bäst för barn i allmänhet.  Det är inte samma sak. Några exempel:

  • De flesta barn mår bra av att äta grönsaker, men inte Linn. Hon är allergisk.
  • De flesta barn mår bra av att bo med bägge sina föräldrar, men inte Alexander. Han är rädd för att vara ensam med sin pappa eftersom pappan misshandlat honom så många gånger.
  • De flesta barn klarar av två hem med skilda rutiner, men inte Sara. Hon är autistisk och har svårt med förändringar och övergångar.

Utredaren från familjerätten är den som ska framföra vad barnet vill till domstolen. Men Socialstyrelsens rapport visar att ett av tre barn inte får tillfälle att prata enskilt med utredaren. Tonåringar kommer nästan alltid till tals, men inte de yngre barnen.

Några slutsatser är att:

  • Alla barn har rätt att komma till tals! Också de yngre!
  • En del barn behöver mer tid och fler samtal för att kunna bygga upp ett förtroende och berätta om hur de känner.´Nu är det vanliga att de bara får ett eller två samtal.
  • Socialtjänsten behöver bli bättre på att informera barnen så att de förstår varför samtalet sker och vad tvisten innebär.
  • Socialtjänsten behöver bli bättre på att berätta för barnen vad de kommit fram till i utredningen.

Det är dags att ändra på det här. Annars är risken stor att besluten blir fel!

Barn är inte till salu!

När barn säljs för sexuella ändamål är det lika vidrigt var i världen det än förekommer. Ofta är det mer synligt för svenskar utomlands. Semesterresorna blir inte så härliga som man tänkt när man ser unga flickor och pojkar som utnyttjas av andra turister.

Många svenska turister är upprörda. Kanske är det så att en del inte vill lägga sig i, inte vill få problem på sin egen semester. Men jag tror att många vill göra något men tror att de inte kan. Det känns hopplöst.

Idag lanserar polisen, länsstyrelserna och Childhood en ny webbplats – Resekurage. De ger information om vad vi kan göra när vi ser att barn utnyttjas utomlands. Det går att kontakta polisen på plats, men det går också att kontakta polisen här i Sverige när man misstänker att barn utnyttjas i andra länder.

Bra!

Socialtjänstens haveri beskrivs i P1

Vi verkar ha en socialtjänst i galopperande kris. Media rapporterar regelbundet om anmälningar om utsatta barn som glöms bort, som blir liggande eller som inte tas på allvar…

Idag var det Kaliber i P1 som skildrade verkligheten på kommunernas socialkontor, så långt borta från lagstiftarnas ambitioner. Vi har hört det förut. Möjligen har det blivit ännu sämre, men det har larmats länge. Lagstiftningen har skärpts, ambitionerna har höjts, men problemen kvarstår. Själv har jag mött många duktiga och ambitiösa socialsekreterare som gett upp och bytt jobb för att de känner att de sviker både barnen och sig själva.  Jag minns en som började plugga till något annat, en som tog jobb i familjeföretaget, en tredje som satte sig i kassan på ICA…

Jag undrar vad som händer med barnen bakom rubrikerna. Jag hoppas så innerligt att de klarar sig, att oron som ledde till anmälan inte hade någon grund, att det ordnade sig på något sätt. Men sanningen är nog att jag vet bättre.

Den där lilla flickan i Sundsvall som polisen hittade av en slump, i ett mörkt rum med smutsiga blöjor, hungrig och törstig med spyflugor som surrade runt henne, hon är inte den enda. Det är ganska sällan polisen har anledning att hälsa på hemma hos barnfamiljer. De andra upptäcks inte. Och det är så illa, att även om någon upptäckt och slagit larm så är det inte säkert att socialtjänsten gör något. De hinner inte, de glömmer bort anmälningar, de öppnar inte utredning…

I september fick vi en nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården. Hon leder på många sätt en haverikommission. Gör något nu! Gör det innan fler barn dör eller skadas allvarligt!

Små barn och nätet

Jag startar morgonen i TV-huset. Vi diskuterar en ny rapport från Stiftelsen för Internetinfrastruktur. Den visar bland annat att internetanvändandet kryper ned i åldrarna. Hälften av de svenska tvååringarna använder internet ibland.

Vad händer? Ska vi vara oroliga?

Tittar man närmare på undersökningen ser man att det de yngsta gör är att se på film och spela spel. Jag tycker att det kan vara helt OK, om det de ser och gör är anpassat för småbarn. Och om det inte tar upp för mycket tid.

Att internetanvändandet kryper ned i åldrarna handlar dels om att ny teknik, med surfplattor och smarta telefoner passar små barn ganska bra. De fattar fort hur man gör. Dataspel har ofta en dålig klang, men söker man på nätet finns till exempel massor av pekböcker. Man trycker på e bild av ett djur och en röst säger vad djuret heter. Eller en frukt, eller en sak… Helt OK sysselsättning för ett barn. Måste vara roligt att de kan påverka och interagera!

På nätet finns också mycket filmklipp och sagor för barn. Fördelen är att barn kan se om samma saga eller film gång på gång. Det är ofta det små barn vill! Och alla föräldrar har inte tålamodet att läsa samma sak mer än tio eller tjugo gånger…

En del små barn använder också nätet för att skapa egna bilder och egen musik.

När barnen börjar skolan börjar de alltmer använda nätet för att söka efter fakta, och för att sköta skolarbetet. Då gör också sociala nätverk sin debut. De kommer att ta alltmer utrymme ju äldre barnen blir. Barn kan själva söka information, de kan ställa frågor och få svar.

Ska man vara orolig?

Jag tror att det är som med allt annat i barnens liv. Det måste finnas proportioner och relationer. Tar nätet över annat viktigt är det inte bra, sker det utan relationer med vuxna och jämnåriga är det inte bra, exponeras barn inför sådant de inte är mogna för är det inte bra… Föräldrar ställs inför nya utmaningar. Det ställer krav.

Men tänk vilken värld som öppnar sig!

En förolämpning mot unga killar

Jag jobbar just nu med flera uppdrag som handlar om att sprida kunskap om sexuella övergrepp om barn. Det är spännande och utmanande.

En av utmaningarna är vuxnas svårigheter att prata om sexuella övergrepp. Det kan tyckas som överkurs när vuxna inte ens förmår att prata om människors kroppar och hur de fungerar.

Jag blev påmind av en debattartikel som sextonåriga Agnes har skrivit. Hon fick i uppdrag att hålla tal i skolan. Det kunde handla om vad som helst. Men när hon ville prata om mens tog det stopp. Argumentet var att killarna kunde bli äcklade.

Jag blir genuint glad när jag läser hur Mattias Hallberg som är ordförande för Sveriges elevkårer reagerar på Agnes artikel. Som ung kille känner han att det är en förolämpning mot honom:

Det är en sjukt sunkig och stereotyp bild av killar som får läraren att fatta beslutet. Varför skulle inte killar vara intresserade av att höra på ett tal om mens?

Visst är det en förolämpning. Det förolämpar alla unga killar och alla män som vet att tjejer och kvinnor har mens och inte tycker det är något särskilt med det. Det förolämpar alla tjejer och kvinnor som får höra att mens är något att äcklas av. Det förolämpar nog oss alla.

OK. Så det finns lärare som anser att mens är tabu och inte OK att prata om i skolan.

Inte konstigt att det är så svårt. Att prata om sexualitet blir överkurs. Att prata om sexuella övergrepp blir näst intill omöjligt.

Vi kan bara vara tacksamma att Agnes och Mattias visar att det finns en annan väg.

Du var intresserad av min story

Barnen i P1 läggs ned.  Jag lyssnar på Simon i det allra sista avsnittet. Simon intervjuas i ett HVB-hem när han var elva år, och så återigen nu, tretton år senare. Det är fina samtal.

Simon tycker att socialtjänsten borde kolla på sina metoder. Han beskriver hur han flydde från socialtjänsten när de kom för att omhänderta honom. Han hoppade ut från en balkong på andra våningen och sprang ut i vintern. Men polisen kom ikapp och tog honom med våld.

Simon beskriver att han sedan dess har varit på flykt hela livet. Han fick inte den kärlek han behövde. Men han vill gärna dela med sig av sin historia. Den är stark och rörande.

Han beskriver också att hoppet väcktes. Han visste att Ylva som intervjuade var en journalist, utan makt att förändra. Men han hoppades ändå att radiointervjun skulle förändra något för honom. Att någon skulle höra och hjälpa till, att granska hans papper och ändra besluten. Så blev det inte. Men han tycker ändå att intervjun och radioprogrammet var en bra för honom. Det var en stark upplevelse. Han fick en möjlighet att få uttrycka sig utan några regler.

Barn har också yttrandefrihet, säger programledaren, man glömmer lätt det.

Nu försvinner en del av den möjligheten. Tanken är att barn ska höras mer i andra program i fortsättningen. Hoppas att det blir så. Jag kommer att sakna programmet.