Barnahus i Tallinn

Jag har tillbringat ett par dagar i Tallinn. Europarådet och Östersjöstaternas råd  bjöd in till en konferens om Child Friendly Justice.  Östersjöstaterna är Sverige, Finland, Danmark, Estland, Lettland, Litauen, Norge, Polen, Ryssland och överraskande nog Island. Alla länder var representerade. Jag föreläste om miljöns betydelsen när barn hörs om misstankar om våld eller övergrepp.

Det är spännande att möta kollegor från andra länder. På många områden har Sverige kommit långt. De svenska Barnahusen är en förebild.  På relativt kort tid har de utvecklats och erbjuder nu 80 % av Sveriges barn ett barnvänligt omhändertagande om de utsätts för brott. Dessutom har vi ett försprång bara genom att vi som land har en god ekonomi.

Andra länder i regionen kan också tjäna som förebilder för oss. Danmark har nyligen startat sina första Barnahus. De har en Barnahuslag som tydliggör hur information kan delas mellan myndigheter. Det saknar vi.

Estland har en ny barnskyddslag, som om jag förstår det rätt ger barn betydligt mer bestämmanderätt än vår svenska lagstiftning. Det skulle Sverige behöva ta efter!

Kritik från Barnrättskommittén om brist på vård för våldsutsatta barn

I mitt arbete är FN:s konvention om barnets rättigheter central. Nu har Sveriges efterlevnad av Barnkonventionen granskats av Barnrättskommittén. Sverige får beröm för mycket. Men kritiken är skarp!

Barnrättskommitténs rekommendationer kommer att vara viktiga för barn i Sverige framöver. Regeringen har redan aviserat att de tar den på allvar.

Jag tänkte koncentrera mig på en del av del av kritiken som handlar om våldsutsatta barn, men återkommer säkert om annat!

Barnrättskommittén kritiserar Sverige för att barn som utsatts för våld ofta har svårt att få den rehabilitering och den psykiska hälsovård de har rätt till. De kopplar det till de brister i vårdkedjan vad gäller psykisk hälsovård som finns i stora delar av Sverige. De lokala och regionala skillnaderna vad gäller barns rättigheter är alltför stora och måste åtgärdas.

Kommittén kritiserar också Sverige för att personal i skolan och på andra institutioner saknar utbildning i hur de ska upptäcka tidiga tecken våld och övergrepp (nr 12, 27 & 28 i rapporten).

Komittén lämnar en rad rekommendationer, till exempel att Sverige:

  • tillsätter tillräckliga resurser för att förebygga våld och övergrepp
  • utbildar personal i skolan om våld mot barn
  • ser till att barn som utsatts för våld och övergrepp har tillgång till lämplig vård.

Det faktum att personal som arbetar med barn inte får utbildning om våld är ett välkänt problem. Den bristande vårdkedjan är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat och som jag ofta lyft, till exempel i rapporten Våldsutsatta barn inom hälso- och sjukvården 2012 och i en debattartikel i Svenska Dagbladet i oktober 2013. Där konstaterade jag och professor Carl Göran Svedin att  våldsutsatta barn bollas mellan olika verksamheter utan att få den behandling de har rätt till. Vi hade granskat landets Barnahus.

I 17 verksamheter (74 procent), fanns i praktiken mer eller mindre stora begränsningar vad gäller den faktiska tillgången till psykisk hälsovård efter polisanmälan om våld eller övergrepp. Barn och familjer blev utan vård på grund av att de inte passade i vårdgivarnas målgrupp eller på grund av att övergången till behandling var krånglig och krävande. Vi bedömde att endast sex verksamheter (26 procent) omgående slussade vidare Barnahusets klienter till behandling när behovet fanns. Övergången var då enkel, utan remissförfaranden eller väntetider, precis så som det är tänkt att fungera.

Våra slutsatser liknar de som Barnrättskommittén nu kommit fram till. Då föreslog vi att regeringen ska tillsätta en utredning med uppgift att klargöra hälso- och sjukvårdens ansvar för våldsutsatta barn. Nu ger Barnrättskommittén ytterligare argument för förslaget.

Jag ser fram emot att se hur våra politiker kommer att lösa problemen!