Rättspsyk och vuxenpsykiatrin är ingen plats för barn

Det är inte tillåtet att låsa in människor, att binda fast dem eller att droga ned dem mot ras vilja. Det brukar vara brottsligt och kallas misshandel eller olaga frihetsberövande. Men det finns undantag.  Ett av undantagen gäller psykiskt sjuka. För att hindra dem att skada sig själva eller andra finns det lagstiftning som säger att vården i vissa fall får göra allt detta mot en psykiskt sjuk människa.

Jag tycker att det är rätt. Alternativet är att människor tar sitt eget liv, att andra människor misshandlas eller rentav dödas. Det är klart att det är rätt. Men det innebär ett oerhört ansvar att ha makten att utöva tvång mot andra. Och makt kan missbrukas.

Det finns alltför många exempel på maktmissbruk inom psykiatrin. Tyvärr handlar en del av dem om barn. Särskilt tydligt blev det i Barnombudsmannens årsrapport Bryt tystnaden.

Nu är en del förändringar på gång. I en departementspromemoria föreslås åtgärder för att stärka barns rättigheter inom tvångsvården. Nu syns barn för första gången i lagstiftningen, och beslut om tvångsvård ska bygga på barnets bästa. Det är bra, men några viktiga förslag lyser med sin frånvaro.

Jag skulle vilja se ett förbud mot att barn vårdas tillsammans med vuxna inom psykiatrin. Och jag skulle vilja se ett förbud mot att barn ”vårdas” inom rättspsykiatrin trots att de inte dömts för några brott.

Det är skrämmande nog för ett barn att vara psykiskt sjuk. Att dessutom låsas in tillsammans med svårt psykiskt sjuka vuxna, speciellt psykiskt sjuka som begått allvarliga brott är oacceptabelt.

En nystart för de barn som far illa i Stockholm

Stockholm är min stad. Jag har faktiskt aldrig bott någon annanstans. Jag känner väldigt starkt för Stockholm, och det gör att jag känner mig stolt och glad idag. Jag ska berätta varför.

De senaste tio åren har väldigt mycket hänt kring omhändertagandet av våldsutsatta barn i Sverige. Jag påstår inte alls att det räcker, men det har blivit bättre. Mycket handlar om Barnahusens framväxt. På ett Barnahus samarbetar myndigheterna kring ett barn som misstänks vara utsatt för brott. Barnahus är en helhetslösning som innebär ökade förutsättningar för att barns rättigheter tillgodoses och för att utredningar bedrivs effektivt.

Målet är att barnet ska slippa att åka till flera olika lokaler och myndigheter och upprepa sin berättelse för många olika personer. Barnahuset ska vara inrett på ett sådant sätt att barn och tonåringar känner sig trygga och bekväma. Miljön ska vara anpassad efter deras behov. De olika myndighetsrepresentanterna samarbetar som ett team med barnets rättigheter i fokus. Barnahuset har personal som ansvarar för samordning och bjuder in till samrådsmöten, samarbetsmöten och gemensamma utbildningar.

De första Barnahusen startade 2005. Nu täcker Barnahusen 170 av landets 290 kommuner, och fler är på gång. I det här sammanhanget har jag ibland skämts för Stockholm.

Stockholm var tidigt ute, och var med bland de första Barnahusen 2005. Jag minns invigningen. Man klippte inget band, utan polis, kommun och landsting knöt samman band för att symbolisera sin samverkan.

Men det har, trots duktig personal och god vilja, aldrig tagit sig. De samverkande myndigheterna skrev aldrig ett avtal sinsemellan, och resurserna var klart otillräckliga för det stora upptagningsområdet. I den kvalitetsgranskning av Sveriges Barnhus som jag var med om att genomföra 2012-2013 hamnade Stockholm på en bottenplats.

Imorgon blir det en nystart. Ett nytt Barnhus invigs av drottningen med nya lokaler och en storsatsning från rättsväsende, kommun och landsting. Det är därför jag är stolt och glad. Nu finns ett samverkansavtal och alla myndigheter är på plats med personal.

Nu gäller det! Det får inte gå fel igen!

Fler vill utvidga Lex Bobby

Barn ska inte dö. Det är fel. Men det händer.

Barn dör på grund av olyckor, av sjukdom, på grund av brott och för att de tar sitt eget liv. Det är alltid en katastrof och slår så oerhört hårt.

Vi kan göra mycket mer för att hindra att barn dör.Jag arbetar med våldsutsatta barn och barn som far illa. Det gör att jag har mest att säga om de barn som dör på grund av brott, eller på grund av att de själva tar sitt liv. Det är inte enkelt att förebygga, och vi behöver mer kunskap om vad som gått fel i de enskilda fallen.

Jag har tidigare tillsammans med Barnombudsmannen föreslagit att man ska utvidga den så kallade Lex Bobby till att inte bara gälla barn som dödats av andra utan också barn som tagit sitt liv. Så att vi kan få mer kunskap om att förebygga.

Fler och fler kräver samma sak. Till min glädje ser jag att det är ett av de krav som Bris lyfter inför valet. Ju fler vi blir desto större är chansen att det blir verklighet.

Jag vill se att Lex Bobby:

  • Innefattar fall där barn allvarligt skadas till följd av brott.
  • Innefattar barn som tar sitt eget liv.
  • Slår fast att det ska göras en utredning och en rapport för varje enskilt fall för att kunna synliggöra lokala brister.

Nyligen kom den nationella samordnaren mot våld i nära relationer med sina förslag. Hon föreslår en modell för lokala dödsfallsutredningar under ledning av landshövdingen. Jag har svårt att tro på den modellen. Den skulle kräva lagändringar som bryter sekretessen mellan myndigheterna för att bli effektiv. Men den skulle också kräva att varje län förfogar över specialistkompetens på området. Där är vi inte än.Det ska bli spännande att se hur riksdagspartierna reagerar på Bris krav inför valet!

Inget bötesbrott!

Är böter ett rimligt straff för sexuella övergrepp mot barn? Det tycker inte FN:s barnrättskommitté. Men så är det i Sverige. Barnrättskommittén har kritiserat Sverige och vill att straffen ska skärpas.

Nu lanserar Ecpat sin valkampanj #sopigstraffskala. De vill, precis som Barnrättskommittén, att sexuella övergrepp alltid ska ge fängelse. Det är inte rimligt att sexuella övergrepp ger samma straff som till exempel nedskräpning.

Jag kan bara hålla med!

Bara varannan tjej på högstadiet känner sig alltid trygg i skolan

Barn är tvungna att gå i skolan. Då måste de få känna sig trygga där. Men det finns alltför många som inte gör det.

Idag kom en ny rapport från Friends. Man har frågat drygt tolvtusen svenska barn om kränkningar i skolan och särskilt om sexuella trakasserier. Resultaten är bedrövliga.

En av fem flickor och en av tio pojkar har utsatts för sexuella trakasserier i skolan. Det innebär att det ingår i vardagen. Om så många är direkt utsatta kan man vara ganska säker på att i princip alla elever drabbas genom att se och höra vad som sker. Att kränka barn sexuellt blir något normalt, något accepterat och något förväntat.

Flickor är mer utsatta än pojkar, och flickor känner sig också mindre trygga i skolan på högstadiet än vad pojkar gör. Det är bara varannan tjej som alltid känner sig trygg.

Rapporten visar också att en tredjedel av högstadieeleverna inte känner att de har någon vuxen i skolan som de kan vända sig till för att få hjälp i utsatta situationer, och 40 % av eleverna tycker inte att personalen säger ifrån om någon blir kränkt.

Det vi ser i undersökningen skulle aldrig accepteras i vuxnas miljöer, säger Friends generalsekreterare till Svenska Dagbladet.

Nej, och det ska inte accepteras i barns miljöer heller.

Det är oacceptabelt, och kanske är det just det här som är den svenska skolans största problem idag.

Marias bästa

Maria är två år. Hon är född i Sverige och har bott i ett svenskt familjehem hela livet. Hon pratar bara svenska.

Hennes föräldrar är från Armenien och har inte kunnat ta hand om henne på grund av psykisk sjukdom. Nu utvisas de. Och Maria följer med. Utan någon vuxen som kan ta hand om henne. Till ett främmande land med ett språk hon inte förstår.

Hon är inte det första barnet som drabbas på liknande sätt. Migrationsdomstolen sätter sig över socialtjänstens bedömning och menar att pappan kan ta hand om Maria. Vi har olika måttstockar för barn i Sverige.  Så här kan vi inte ha det!