Vem hjälpte Lisa?

Första gången Lisa tvångsvårdades inom psykiatrin var hon bara fjorton år. Hon bältades. De tre närmsta åren skedde det över hundra gånger. Hon skrev ned vad som hände i sin dagbok. Radions P3 sprider hennes historia i dokumentären Dagbok från sluten avdelning. Den är värd att lyssna på.

Lisa är så nyanserad, så full av förståelse för sin omgivning och för personalen som band fast henne. Hon kan se att hon inte hade någon sjukdomsinsikt och att man måste få i henne näring.

Men hon frågar också efter en annan lösning. Hon vet att det finns länder där barn inte bältas. Hur löser de situationen där?

Jag har skrivit om bältning av barn många gånger förut. Men jag kommer antagligen att fortsätta med det tills någonting händer. En del av de förslag som Barnombudsmannen presenterade i sin årsrapport skulle kunna göra skillnad.

Jag slås återigen av det absurda i situationen. De som bältas är oftast unga flickor, inte sällan med anorexi. När man träffar dem är det obegripligt att så mycket våld används. Måste man binda fast en ung flicka som väger drygt fyrtio kilo och är försvagad av långvarig svält? Finns det inga andra medel?  Det är självskadande, ofta utmärglade flickor som bältas, inte utagerande pojkar med betydligt mer muskelstyrka.

Var det här till hjälp för Lisa? Hur mycket våld är försvarbart att använda inom psykiatrin?

Det här är första delen av dokumentären. Nästa del sänds snart.

Barns behov i periferin

 

Det är omskakande att läsa om treåriga Isoldes livsöde i Dagens Nyheter i dag. Hon blev bara tre år. Och trots att hennes egen pappa larmat socialtjänsten i Motala om att Isoldes mamma hotat att ta livet av sig och Isolde gjorde de ingenting. Ett halvår senare dödades Isoldes av sin egen mamma.

Men historien slutar inte där.  När Inspektionen för vård och omsorg (IVO) granskade Motala kommun visade det sig att Isoldes historia inte var unik. Brister av det slag som drabbade henne och hennes familj var mer regel än undantag.

Av 134 anmälningar till socialtjänsten där handläggarna valt att inte gå vidare med en utredning, var 100 beslut bristfälliga! Motala är inte den enda kommun som brister.  Enigt DN:s granskning har barn i Sverige ofta ett dåligt skydd när de far illa i hemmet. Socialtjänstens utredningar drar ut alltför långt på tiden och vuxnas åsikter och situation prioriteras framför barnens behov. Utredningar inleds inte trots tydliga berättelser om våld i hemmet.

Något är uppenbarligen mycket fel. Sverige är ett rikt land, och ett land där våld mot barn är mer sällsynt än i andra delar av världen. Ändå klarar vi inte av att ta barnen på allvar. Jag har svårt att tro att det egentligen handlar om en resursfråga, inte om resurser i form av pengar i alla fall. Det handlar snarare om inställningen hos politiker, chefer och tjänstemän, och om kompetens. Varken barns behov eller barn rättigheter tycks vara i centrum i vår socialtjänst.  Snarare i periferin.

2012 föreslog Barnombudsmannen att socialtjänsten skulle reformeras. Barnombudsmannen ville att man skulle införa en barntjänst istället, en myndighet som var till för barn och där barns behov är i centrum. Det skulle kräva en helt annan organisation, och definitivt en helt annan inställning. Kanske dags att göra verklighet av det förslaget?

En sorglig saga?

 

Sagor har oftast lyckliga slut. Hur gruvlig sagan än är så ger det lyckliga slutet hopp.

I verkligheten då? Slutar de hemska äventyren lyckligt? Ibland. Ofta! Men inte alltid. Kanske ändå oftare än vi tror… För det handlar ju om vad som räknas som ett lyckligt slut. Det handlar om vad som ger hopp.

En omvärld som bara ser det svarta, som tror att våld och övergrepp automatiskt leder till ett dåligt liv ger inte hopp. En omvärld som inte förstår att våld under uppväxten är en allvarlig riskfaktor för psykisk hälsa, men att många ändå kan må bra på sikt, den kväver hoppet.

Det är nog bara hjälten i historien som kan bestämma vad som är ett lyckligt slut. En del hjältesagor får inga lyckliga slut. Det svåra blir för svårt. Ingen lyssnar, ingen upprättelse finns att få. Det bir ingen ljusning. Andra hjältesagor i verkligheten slutar i en insikt om att det går att övervinna allt. Även om det är svårt.

En tonåring berättar om grova övergrepp av en pojkvän. Till slut räckte modet till för en polisanmälan.  Men utredningen lades ned. Visst hade det varit bättre om åtal hade väckts, men det blev ett lyckligt slut ändå:

”– Det bästa jag gjort var att anmäla. Jag visade att han inte kan göra så här utan konsekvenser. ”

En annan tonåring berättar om en uppväxt full av misshandel och kränkningar. Men sedan lyssnade någon. Sedan tog det slut:

”- Jag skulle inte vilja vara utan det som hänt. För det är det som gjort mig till den jag är. ”

Det lyckliga slutet består av en ung människa som trots allt som hänt står upp för rättvisa, för människors lika värde och för att andra barn ska få växa upp utan våld.

Det ger en hel del hopp.

En unik lag, men hur gör man?

Foto: Fick en bok på posten. Snart tillgänglig via Allmänna Barnhusets hemsida.  Ett av kapitlen har jag skrivit!

År 2010 kom en ny lag, en lag som är unik och på många sätt revolutionerande. Den tar barns rätt till information på sort allvar.  Lagen gav hälso- och sjukvårdens verksamheter och personal skyldighet att särskilt beakta barnets behov av information, råd och stöd när en förälder har en psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning, har en allvarlig fysisk sjukdom eller skada, är missbrukare av alkohol eller annat beroende framkallande medel. Detsamma gäller när en förälder oväntat avlider.

Men hur gör man? När man arbetar med vuxna är det inte alltid självklart att man är bekväm eller trygg i en situation när man ska informera barn om svåra saker. Vad säger man är mamma super? Vad behöver ett barn veta när pappa är psykotisk? Hur närmar man sig ett barn som riskerar att förlora en förälder i cancer? Eller när en förälder dött?

Stiftelsen Allmänna Barnhuset har utarbetat en metod för hur det kan gå till. De har dessutom gett ut en antologi som ger en fördjupning när det gäller några olika områden som berör barnets rättigheter och delaktighet. Jag är med på ett hörn och skriver om bemötandet av barn.

Svårare än så är det inte

Nu rapporterar media återigen om hur rättsväsendet misslyckas att ta våld i nära relationer på allvar.

Läget hos familjevåldsenheten i Malmö så illa att en stor andel av de brott som ska vara mest prioriterade inte blir utredda, säger speakerrösten på TV4 Nyheterna. Bara 13 % av misshandel och hot i nära relation redovisas för åklagare. En fjärdedel av polisanmälningarna om misshandel och sexualbrott utreds inte inom den lagstadgade tidsfristen.

Den här gången är den egentliga nyheten att  en av landets mest kända åklagare, Ulrika Rogland, slutar i protest mot att polisen inte tillsätter de resurser som behövs.

Utredningar, nationell samordnare mot våld, ambitioner att utrota våld i nära relationer… Många funderar över vad som kan göras för att stoppa våldet. En del av lösningen är enkel. Det måste finnas en polis som har tid att träffa den som utsatts och ta reda på vad som hänt. Svårare än så är det inte.

Men det är för svårt för vårt rättsväsende att åstadkomma.