En bra dag för barn med psykisk ohälsa!

Jag känner mig nöjd idag. Jag kommer just från ett seminarium där Barnombudsmannens årsrapport presenterades för olika beslutsfattare. Den handlar om barn med psykisk ohälsa och vad de har för erfarenheter av vård och behandling. Deras röster är starka och viktiga. Jag har varit med och träffat en del av de 62 barn som fått komma till tals, och tillsammans med andra arbetat med att analysera och sammanfatta det de sagt.

Reaktionerna var positiva och rapporten har redan gett resultat. Socialdepartementets psykiatrisamordnare skriver på sin blogg att han är imponerad av Barnombudsmannens sätt att få barn i mycket utsatta situationer att berätta om sina erfarenheter och att en första slutsats av rapporten är att fler myndigheter borde utveckla sätt att ta in barns synpunkter.

Fredrik Lennartsson som är chef för Myndigheten för vårdanalys sade sig vara beredd att fortsätta det arbete som Barnombudsmannen inlett och låta barn inom psykiatrin komma till tals. Syftet med deras verksamhet är att driva på utvecklingen så att vården och omsorgen bättre förmår att sätta individerna i centrum, och det är tydligt att det finns ett stort behov av det inom barn- och ungdomspsykiatrin.

Det som väckte starkast känslor var nog ändå vad barn som vårdas med tvång inom psykiatrin berättar. Anders Printz berättade att regeringen inom kort kommer att fatta beslut om att barn i den psykiatriska tvångsvården ska kunna ta direktkontakt med tillsynsmyndigheten och att barnens egen röst ska höras mer i tillsynen. Socialstyrelsen får i uppdrag att ta fram information till barnen om deras rättigheter och Statens Institutionsstyrelse får i uppdrag att stödja samverkan kring barn med behov av insatser från socialtjänst och hälso- och sjukvård samtidigt.

Gunilla Hult Backlund som är generaldirektören för Tillsynsmyndigheten (Inspektionen för vård och omsorg, IVO) var också på plats. Hon var genuint upprörd över vad hon fick höra och ser fram emot att ta fram informationsmaterial för barn och att låta dem komma till tals i tillsynen. Hon beskrev att hon vet att det finns allvarliga missförhållanden inom tvångsvården, hon tog den skarpa kritiken mot BUP i Stockholm som ett exempel, men att barnens egna berättelser gjorde allt så mycket starkare.

Så, idag har barn med psykisk ohälsa fått komma till tals, makthavare har lyssnat, och de är beredda att omedelbart göra förändringar.

En bra dag.

Det jäser och bubblar av missnöje inom BUP

Det jäser och bubblar av missnöje inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). På sista tiden har kritiska inslag dykt upp i media på olika håll i landet. Jag ska ge några exempel.

Stockholm har jag skrivit om förut på bloggen. Där har anställa på BUP anonymt anmält sin egen arbetsplats till Inspektionen för vård och omsorg (IVO). När IVO levererade skarp kritik mot hur tvångsvården fungerar avgick högsta chefen.

I Småland slår personal larm om att ett stort antal barn i behov av utredning har ”försvunnit” från den långa kön. De menar att ledningen gör allt för att så få nya barn som möjligt ska komma till utredning. Trots att behoven finns.  Symptom på neuropsykiatrisk funktionsnedsättning räcker inte. Det krävs en kombination med till exempel beteendeproblematik eller psykisk ohälsa för att bli aktuell, och det finns ingen alternativ instans som utreder.

I Västerbotten inför BUP remisstvång. Orimligt tycker patienten Moa. Hon berättar att det snabbt gick utför när hon sökte BUP, för hon var tvungen att visa hur sjuk hon var. Hon befarar nu att det ska bli än värre med remisser. Psykologen Per Höglund tror att det kan fungera där det finns en första linje som fungerar. Men så är det inte över hela länet, och barn som bor på fel ställe riskerar att drabbas hårt.

I Göteborg beskriver barn och föräldrar att de blir utan hjälp, trots allvarlig psykisk ohälsa. Hundratals barn köar till BUP.

Så visst jäser och bubblar det inom BUP. Frågan är vad man ska göra åt det.

Om ett par dagar släpper Barnombudsmannen sin årsrapport. Den kommer att handla om psykisk ohälsa. Jag ser fram emot rapporten, analysen och förslagen! De behövs!

Välförtjänt pris för Den fastspända flickan

Daniel Velasco fick igår priset Guldspaden för radiodokumentären Den fastspända flickan igår.  Välförtjänt. Juryns motivering löd: ”För att med tålamod och omsorg ha visat hur samhället sviktar och sviker en utsatt ung människa.”

De som inte lyssnat på dokumentären borde göra det.

Missförhållandena är skrämmande och alltför vanliga. Alltför ofta sviks de redan mest sårbara igen. Bar och unga som utsatts för övergrepp blir utan det skydd, den upprättelse och det stöd de har rätt till. För Nora i dokumentären brister det hos såväl socialtjänst, som hos polis och psykiatri.

Som en reaktion på dokumentären har Miljöpartiet föreslagit en direktlina, eller hotline för alla ungdomar som är i kontakt med psykvården. Dit skulle de kunna ringa eller maila direkt till en tillsynsmyndighet, anmäla ett missförhållande eller ställa en fråga.

Cocozza om barnskydd

 

Barn far illa i Sverige. Och samhället misslyckas ofta med att skydda de mest utsatta barnen. År efter år. Det är upprörande, frustrerande och sorgligt. Mne det finns människor som tänker framåt och har förslag som kan stärka skyddet av barn.

Psykoterapeuten och forskare Madeleine Cocozza skriver i tidningen ETC. Hon har i sin avhandling analyserat hur socialtjänsten hanterar barn som far illa och föreslår fyra genomgripande förändringar.

1. Lyft ut barnskyddssystemet ur socialtjänsten och skapa en barnskyddsmyndighet

Det är inte rimligt att samma typ av utredning ska göras när en förälder frivilligt ansöker om stöd som när omgivningen slagit larm om att barn far illa.

2. Inrätta en barnskyddsutbildning

Idag saknas en utbildning för socionomer som ska skydda barn. Socionom kan man bli utan undervisning om exempelvis våld mot barn. Sedan kan man direkt börja arbeta med barnavårdsutredningar.

3. Inför nationell statistik över barnskyddssystemets tre nivåer

  • Hur många barn anmäls till socialtjänsten? Vem anmäler?
  • Hur många och vilka anmälningar leder till utredning?
  • Hur många barnavårdsutredningar genomförs?

Idag saknas statistik på nationell nivå.

4. Ta bort det politiska steget i tvångsomhändertagande

Cocozza menar att risken är stor att kommunernas ekonomi och inte barns behov av skydd blir avgörande vid besluten när politiker bestämmer. Barns behov av skydd säkras enligt henne om en professionell utredning direkt föreläggs en förvaltningsdomstol.

Jag måste fråga!

Jag har just tagit del av en ny och reviderad version av Socialstyrelsens vägledning Hur upptäcka våldsutsatthet?.  Jag skrev om vägledningen för några dagar sedan.  Myndigheten står fast vid att socialtjänst och hälso- och sjukvård inte ska ställa rutinfrågor om våld. Inte ens i speciella verksamheter som barn- och ungdomspsykiatrin eller i socialtjänstens barn- och ungdomsgrupper. För Socialstyrelsen väger risken att någon skulle ta illa vid sig tyngre än risken för de våldsutsattas liv och hälsa.

Så, kontentan är att Socialstyrelsen rekommenderar att professionella bara ska fråga om våldsutsatthet när det finns särskilda indikationer, som särskilda symtom eller skador. Annars ska de vara tysta.

Vägledningen är inte publicerad än, men det blir den väl snart. Läs den inte. Ta istället ett djupt andetag, använd ditt sunda förnuft och fråga dig själv hur du ska upptäcka våldsutsatthet.

När jag gör det är svaret enkelt. Jag måste fråga.

När evidens saknas borde sunt förnuft ta vid – även för Socialstyrelsen

Vad gör man är det inte finns evidens? För mig är det självklart att man då utgår från sunt förnuft och beprövad erfarenhet. För andra tycks svaret vara att då gör man ingenting. Så resonerar Socialstyrelsen i vägledningen Hur upptäcka våldsutsatthet? som gått ut på remiss.

En lång rad yrkespersoner som specialiserat sig på våld i nära relationer går till hårt angrepp mot Socialstyrelsens text i Dagens Medicin.

En av rekommendationerna lyder: Socialstyrelsen rekommenderar inte att man inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten ställer rutinfrågor om våld. Detta då det inte finns någon evidens för att det skulle leda till minskad våldsutsatthet eller ökad hälsa och då de etiska nackdelarna med att fråga överväger fördelarna.

Det må stämma att det inte finns någon evidens för att rutinfrågor om våld skulle leda till minskad våldsutsatthet eller ökad hälsa. Antagligen för att ingen undersökt saken!

Det är nu det sunda förnuftet borde komma in. Våld i nära relationer innebär en mycket stor risk för psykisk och fysisk hälsa och enorma kostnader för enskilda och för samhället. Det innebär också en risk för liv.

En liten minoritet av de som är utsatta berättar om det för vårdpersonal, polis eller socialtjänst. Det innebär att de inte får det skydd, det stöd eller den vård de behöver och har rätt till.

Det handlar också om mänskliga rättigheter. 26 februari släppte nationellt Centrum för kvinnofrid rapporten Våld och hälsa där över tiotusen vuxna män och kvinnor tillfrågats om erfarenheter av våld och om hälsa. Där framgår att sexuellt, fysiskt eller psykiskt våld upplevs av en betydande andel av befolkningen och att psykisk och fysisk ohälsa är vanligare, ibland flerfaldigt, hos personer som i sitt liv har varit utsatta för allvarligt våld. Författarnas slutsats är att det är ovärdigt för en välfärdsstat som Sverige att barns, kvinnors och mäns mänskliga rättigheter inte efterlevs.

Skrota vägledningen och tänk om!

Konkreta förslag efterlyses!

Idag skriver jag i Svenska Dagbladet. Det handlar om de förslag jag skulle vilja se från den nationella samordnaren mot våld i nära relationer – Carin Götblad. Hennes uppdrag avslutas i juni.

Den analys hon har av situationen för våldsutsatta barn i Sverige är dyster, men sann. Igår träffades vi på TV 4. Hon beskriver barns utsatthet levande och väl, och jag känner igen bilden. Kanske är jag lite mer positiv. Jag ser mycket missförhållanden, men också många goda exempel på när det fungerar.

Men jag är otålig och vill ha konkreta förslag. Vi vet att våldsutsatta barn inte uppmärksammas och skyddas på det sätt de har rätt till. Det är hög tid för förändring.