Barn, våld och hälsa

Våld mot barn leder till sämre psykisk och fysisk hälsa, under barndomen men också under vuxenlivet. Den bild som framkommit i tidigare forskning i Sverige och internationellt bekräftas av den nya studien Våld och hälsa från Nationellt Centrum för kvinnofrid.10 000 kvinnor och 10 000 män i åldern 18-74 år har inbjudits att svara på frågor om sina erfarenheter av sexuellt, fysiskt och psykiskt våld i barndomen, tonåren och vuxenlivet. De fick också frågor om sin nuvarande hälsa och livssituation.

De kvinnor och män som utsatts för sexuellt våld löper större risk för depression, riskbruk av alkohol och självskadebeteende någon gång i livet. Det är också vanligare med symtom som kan tyda på posttraumatiskt stressyndrom och kroppsliga symtom som till exempel huvudvärk, smärta i axlar eller nacke, yrsel eller återkommande tarmbesvär.

Det finns också en tydlig koppling mellan utsatthet före 18 års ålder och utsatthet i vuxen ålder. Författarnas slutsats är att det för att förhindra framtida lidande är avgörande att på ett så tidigt stadium som möjligt upptäcka när barn utsätts för våld. Prioriteringar av resurser till förebyggande, stödjande och behandlande insatser är nödvändiga, inte minst vad gäller barnens situation.

Dit har vi en lång väg att gå. Jag och professor Carl Göran Svedin konstaterade i en debattartikel i Svenska Dagbladet i höstas att Sverige är långt ifrån att leva upp till barnkonventionens krav att erbjuda stöd till barn som utsatts för våld eller övergrepp. Barn bollas alltför ofta mellan olika verksamheter utan att få den behandling de har rätt till. I vår  granskning av 23 svenska barnahus visade det sig att endast sex verksamheter (26 %) omgående slussade vidare våldsutsatta barn till behandling när behovet fanns. I 74% av verksamheterna fanns mer eller mindre stora brister som gjorde att barn inte fick den behandling de har rätt till.

Författarna till Våld och hälsa skriver också att grundläggande kunskap om våld måste vara en självklar del av yrkeskunskapen för alla som arbetar i sjukvården, socialtjänsten, skolan och i rättsväsendet. Men obligatorisk undervisning om våld fattas fortfarande i de flesta grundutbildningar för de som ska arbeta i sjukvården, socialtjänsten, skolan och i rättsväsendet. Man kan fortfarande bli till exempel läkare, socionom eller lärare utan sådan kunskap.

Idag ska Våld och hälsa presenteras i riksdagen. Jag hoppas att det leder till förändring.

 

Barn har rätt att höras!

Våldsbrott i nära relationer är svåra att bevisa. De sker bakom stängda dörrar i hemmet och det finns sällan vittnen. När det finns vittnen så hindrar svensk lag dem ofta från att vittna!

Dagens Nyheter berättar i dag om barn som bevittnar hur en vårdnadshavare begår brott hindras att vittna. Ingen kan tvingas att vittna mot en närstående och en vuxen kan välja att låta bli. När det gäller barn får de inte välja själva, det är vårdnadshavaren som väljer även om han eller hon är misstänkt för brottet.

En pappa misshandlar sin femåriga dotter och hindrar sonen från att vittna. En annan pappa misshandlar sin fru och hindrar sonen från att vittna. En mamma misshandlar sin dotter och hindrar sin son från att vittna.

Vi kan inte lägga beslutet att barn ska vittna eller avstå på den som är misstänkt! Barn som bevittnar våld familjen måste få tillgång till särskilda företrädare, precis som andra barn som är brottsoffer. Det är inte självklart att de ska vittna i alla fall, men de måste få säga sitt om saken och avgörandet måste ligga i tryggare händer än hos förövaren.

Jag har träffat många barn som varit upprörda över att ingen velat lyssna på deras vittnesmål när de sett mamma eller syskon misshandlas. De vill berätta, för de vet ju vad som hänt, och det är viktigt också för deras framtid hur det går i brottmålet. Om inget åtal väcks, eller om den som misshandlat frias är risken större att våldet fortsätter och att den förälder som är våldsam fortsätter att vara barnets vårdnadshavare under hela uppväxten.

Barn har rätt att höras.

Det våras för barnahus!

 

Det våras för barnahus. Nu täcker barnahusen 170 av landets 290 kommuner. Förra veckan fattades beslut att ytterligare ett ska starta i Jönköping. Det ska serva 13 kommuner. Och om oppositionen i riksdagen får som de vill finns snart barnahus i varenda kommun i landet.

Socialdemokraterna, miljöpartiet, vänsterpartiet och sverigedemokraterna går samman för att se till att våldsutsatta barn får samma rättigheter över hela landet. De utgör en majoritet.

Regeringen vill också ha fler barnahus och jobbar för det, men de vill att besluten ska ligga på kommuner och landsting. Oppositionen har mer bråttom än så. De kräver att regeringen ger ekonomiskt stöd så att det startas ett barnahus i varje län.

Det är en fantastisk utveckling. För snart tio år sedan när jag på Rädda Barnen började arbeta för att de första barnahusen skulle etableras möttes jag av en hel del skepsis. Idag är skeptikerna få. De som vunnit på utvecklingen är barn som misstänks vara utsatta för våld eller övergrepp.

Det våras för barnahusen – och för barnen!

Tvångsåtgärder användes mot barn utan stöd i lagen

 

Nu har jag läst beslutet från Inspektionen för vård och omsorg (IVO) angående BUP i Stockholm. Bakgrunden är en anonym anmälan från personal på BUP-kliniken angående ett tjugotal barn. Men de enskilda barnens öden har inte granskats, det saknas namn och personnummer i anmälan. Däremot har IVO granskat rutiner, lokaler och journaler.

IVO har i sin journalgranskning sett brister i dokumentationen, bedömningar saknas ibland. Men det som är värre är att man i granskningen upptäckt brister vad gäller den formella handläggningen av tvångsåtgärder. Man har helt enkelt tillämpat en rad tvångs- och begränsningsåtgärder utan stöd i lagen. Det är riktigt allvarligt.

Tvångsåtgärder kan till exempel vara avskiljning, sondmatning, fasthållning eller bältesläggning. På kliniken i Stockholm fanns tre rum med särskilda sängar som används för att spänna fast barn. Ungefär sådana som på bilden.

I vanliga fall är det förbjudet att låsa in barn, att tvångsmata dem eller att binda fast dem. Det ska det vara. I vanliga fall kallas det misshandel eller olaga frihetsberövande. Det är bara i yttersta nödfall som sådana åtgärder får tas till. Det kan handla om att rädda liv.  Men även då får det bara ske på det sätt lagen fastställt, det måste vara just en sista utväg, det måste finnas ett formellt beslut från chefsöverläkare och det måste rapporteras till tillsynsmyndigheten. Det får aldrig finnas något godtycke i sådant tvång och det måste finnas en möjlighet att granska besluten och att utöva tillsyn.

Skrivelsen från IVO är torr och saklig. De barn som drabbats blir inte synliga, vilka reaktioner och konsekvenser de olagliga tvångsåtgärderna lett till syns inte här.  Jag undrar vad en granskning av de tjugo patientärenden som anmälts skulle lett fram till. Jag undrar också över en del motsägelser. Personalen säger att bältesrummet används ett par gånger per år Journalerna berättar om en enda ung patient som spänts fast i bälte vid elva olika tillfällen i början av sin vårdtid.

BUP:s uppgift är nu att se till att journalföring sker enligt lagen, att se till att handläggning av tvångsåtgärder uppfyller kraven och att klinikens processer och rutiner görs kända för all personal.

Allvarlig kritik mot BUP i Stockholm oroar

Inspektionen för vård och omsorg (IVO) riktar allvarlig kritik mot BUP i Stockholm. Det har lett till att ansvariga chefer säger upp sig och en ny ledning tillsatts.

Dagens Nyheter har i en rad artiklar granskat slutenvården inom BUP i Stockholms län. Det de har berättat har skrämt mig. Jag har ännu inte läst IVO:s rapport, men blir nu än mer oroad. Vad är det som hänt? Om kritiken är så allvarlig att cheferna säger upp sig är det illa.

Jag hoppas att det kristeam som nu tillsätts för att styra upp verksamheten hittar rätt väg. De barn som vårdas inom slutenvården är redan fruktansvärt utsatta. De förtjänar den bästa vård som går att få.

Kritiken gör mig rädd. Jag önskar att jag var förvånad, men det är jag inte.

Ett nyfött barn behöver skydd!

Ett nyfött barn är något alldeles magiskt. Så litet, så skört, men ändå så mycket människa. Med känslor, vilja och kompetens. Det väcker en vilja att kommunicera, men också att skydda och trösta hos de allra flesta vuxna. Det är så svårt att tänka sig att någon vill skada ett litet barn. Men just små och späda barn löper extra stor risk att misshandlas.

Idag publicerar Dagens Nyheter en artikel av sju barnläkare. De är oroade över vad de ser som ett förnekande av barnmisshandel. En artikel i Dagen Nyheter hävdar att nya medicinska rön ger anledning att ifrågasätta kunskap om våld mot barn och antyder såväl okunskap som oenighet bland svenska experter. Det handlar främst om kritik av diagnosen ”shaken baby” eller ”abusive head trauma” som det idag kallas. Den kritiken saknar enligt artikelförfattarna grund.

Barnläkarna har en rad förslag. Jag fastnar särskilt för ett av dem. De handlar om att utvidga den så kallade Lex Bobby till att omfatta en multiprofessionell granskning av samtliga dödsfall av barn och av allvarliga fall av misshandel och övergrepp. Jag kan inte annat än att hålla med. Jag har tidigare tillsammans med Barnombudsmannen framfört samma krav i en debattartikel i Dagens Nyheter.

Tillbaka till de där små, fantastiska men sköra spädbarnen. Vi har ju en möjlighet. En möjlighet att förebygga att fler barn misshandlas, att fler barn dör. Den möjligheten måste vi ta!

Barn ska inte behöva bli lämnade ensamma

Att vara barn när pappa mördar mamma är en av de värsta situationer jag kan föreställa mig. Jag har träffat en del av de barn som drabbats.  Sorgen, ensamheten, saknaden, skammen, skulden, skräcken, vreden… Vi kan inte föreställa oss fullt ut vad det innebär. Men en rad modiga barn berättar för oss i Aftonbladets film om barnen som blev kvar.

Socialstyrelsen publicerade i februari en sammanfattning av dödsfallsutredningar.  I tio av tolv fall har kvinnorna dödats av sin man eller sambo, eller före detta man eller sambo. Deras barn har i flera fall varit i närheten eller direkt bevittnat mammans död.

Myndigheterna kände ofta till att kvinnorna var utsatta för våld. Men i flera fall hade man ändå försummat att uppmärksamma och utreda konsekvenserna. Istället har man fokuserat på kvinnas behov av försörjningsstöd eller hennes roll som mamma.

I veckan presenterade också inspektionen för vård och omsorg en rapport om våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld. Kritiken är massiv. Visst finns det mycket som fungerar bra, men lika mycket som fungerar dåligt eller uruselt. Skillnaderna mellan olika delar av Sverige är för stora.

Alla förlorar när en mamma dödas. Mamman som förlorar sitt liv, gärningsmannen som förlorar sin frihet och sina barn, barnen som förlorar sina föräldrar och sin trygghet. Vi måste förebygga, men gör det i allt för liten utsträckning.

Vi förebygger inte i tillräcklig utsträckning och vi lyckas varken skydda eller stötta de barn som blir kvar. Jag skäms!

Samhället är ofta en dålig förälder. Men det kan bli ännu sämre.

Idag berättar Metro om en dom där en liten flicka ska återförenas med sin mamma efter att ha varit familjehemsplacerad.  Socialtjänsten ville att barnet skulle stanna i sitt familjehem, rätten beslutade att hon skulle tillbaka till mamma. Bakgrunden är att flickans pappa dömts för att ha misshandlat henne. Enligt Metro så larmade mamman varken polis eller sjukvård när hennes make misshandlade den då fyra månader gamla dottern så svårt att han bröt hennes ben och därefter lät det skadade barnet ligga utan vård i flera dagar. Hon dömdes till sex månaders fängelse, som hon ännu inte avtjänat.

Jag är intervjuad i tidningen, men har naturligtvis ingen aning om rättens beslut är rätt eller fel. Har man alla bakgrundsfakta vet man bättre, men även om man har det är det svårt att sia om framtiden. Samhället är ofta en dålig förälder. Biologiska föräldrar kan vara lika dåliga, bättre eller sämre…

Att ta barn från föräldrarna är en sista utväg när allt gått fel. Många familjehemsplacerade ban längtar efter sina föräldrar, alltför många slussas mellan många olika hem och känner sig aldrig välkomna. Men hur blir återföreningen med en biologisk förälder för ett litet barn som rotat sig i ett familjehem och inte minns något annat? Vad är barnets bästa?

Regeringen har tillsatt en utredning som ska se över LVU, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. Utredningen har som syfte att stärka rättssäkerheten för barn och unga som tvångsvårdas enligt LVU. Utredningen ska redovisas i slutet av oktober i år. De har en svår uppgift, och det ska bli spännande att se vad de kommer fram till.

Stockholm skriver avtal om barnahus för våldsutsatta barn

Idag skrev ansvariga tjänstemän och politiker under avtalet för Stockholms Barnahus. Det är en nystart vad gäller samverkan kring barn som misstänks vara utsatta för brott.

2006 var jag på invigningen av Barncentrum i Stockholm. Namnet var ett annat, men tanken var att det skulle bli ett barnahus. De ansvariga var där då också, de klippte inga band, utan knöt ihop band som en symbol för samverkan. Det var nydanande och kändes hoppfullt.

Det man missade då var att skriva ett avtal. Under många år har verksamheten levt kvar, men utan avtal blir den lätt haltande.  Det finns ingenting att gå tillbaka till om samverkan börjar knaka, ingenting att gå tillbaka till om någon myndighet drar tillbaka sina resurser eller inte uppfyller sina åtaganden.

Ett avtal är ett stort steg mot ett fullvärdigt barnahus i Stockholm. Men många steg återstår innan vi är där.  I den kvalitetssäkring av landets barnahus som jag och professor Carl Göran Svedin genomförde förra året var det tydligt att Stockholm har en lång väg att gå. Det blev en bottennotering.

Jag hoppas att det nya barnahuset ska få en realistisk bemanning från hälso- och sjukvården, Det behövs barnläkare och barnpsykologer som ser till barnens psykiska och fysiska hälsa. Idag är resurserna väldigt knappa. En barnläkare på hela Stockholms län. Tre tjänster från BUP på hela Stockholms län. Det räcker inte.

Men, ett avtal är ändå ett stort första steg!

 

Hundra barn om året

Hundra barn fick brottsskadeersättning efter att ha bevittnat våld förra året, enligt Dagens Nyheter. Det är alldeles för få, bara en bråkdel av de utsatta Lagen räcker inte till för att ge barn som upplever våld  den upprättelse de borde få. Det är dags att ge dem brottsofferstatus på riktigt genom att göra dem till målsägare!