Mitt Kärrtorp

Jag bor två kilometer från Kärrtorps Centrum. Jag är sällan just där i centrum, affärer och service finns på närmare håll. Men idag var jag där. Förstås.

Det jag såg i Kärrtorp var vanliga människor; gamla, medelålders, unga och barn. Vi gick tillsammans för att visa att alla människor har samma värde, att alla människor har samma rättigheter. I tåget såg jag grannar, vänner som bor långt bort, kändisar och så massor av okända.

Jag stannade någon timme. Sedan gav jag mig av till Nackareservatet för en skogspromenad. Det var rätt märkligt. I den annars lugna skogen ekade rösterna från Kärrtorp mellan träden. Ovanför hovrade en helikopter. Där det brukar vara alldeles tyst var det svårt att prata i samtalston. Det gick inte att höra vad de andra i sällskapet sade. För rösterna som vill få bort nazister och rasister från våra gator var så väldigt starka.

Det känns bra.

Nu har politikerna vaknat!

Idag höll statsministern sitt jultal. Människohandel och sexbrottslagen var ett huvudtema. Häromdagen undrade jag när våra politiker ska vakna och inse att svenska barn inte är skyddade mot vuxna som utnyttjar och exploaterar dem sexuellt. Nu verkar statsministern ha vaknat. Han tycker inte att det ska vara ett bötesstraff när vuxna köper barn för sexuella tjänster. Det ska alltid ge fängelse.

Så idag kan de vuxna som köper sex av barn känna sig mindre säkra. Kanske kommer fler att åka fast, och konsekvenserna kommer att bli hårdare.

Det där med åldersgränser…

Jag blir inte klok på hur det där med åldersgränser fungerar. Så här skriver Systembolaget på sin hemsida:

Försäljarna är skyldiga att kontrollera åldern. Att sälja till någon under 20 år är förbjudet enligt alkohollagen och straffbart. Därför frågar vi hellre en gång extra. Är du under 25 år eller ser ung ut – visa för enkelhetens skull alltid legitimation när du kommer till kassan.

Ålderskontrollen är mycket viktig för oss. Vi jobbar hela tiden på att vässa den, bland annat med ständiga internkontroller, så att alla som ser ut att kunna vara under 25 år ska bli ombedda att visa legitimation.

Det är viktigt att kunna visa upp legitimation även när man vill köpa cigaretter, ta en öl på krogen eller bara vill komma in på en klubb. Ansvaret ligger på de vuxna, de som säljer eller står i dörren. Inte på de som är unga eller barn. Det är liksom införstått att tonåringar ibland gör sådant som inte är bra för dem, och att det då är de vuxna som ska stå för kontrollen. Tonåringar är kända för att ibland vilja tänja på gränser och för att inte alltid förstå sitt bästa, eller vad de klarar av. Det är därför vi har åldersgränser.

Men det här fungerar bara ibland. Det gör mig rätt förvirrad.

När barn utnyttjas för sexuella ändamål fungerar det helt annorlunda. Det skildrades i Dokument inifrån igår. Då ska den vuxne av någon för mig outgrundlig anledning veta, eller ha anledning att misstänka att den unge inte har uppnått femtonårsgränsen eller artonårsgränsen för att dömas för brottet.  Så, när en vuxen säljer alkohol eller cigaretter finns alltså en absolut åldersgräns. Det spelar ingen roll hur tonåringen sett ut eller klätt sig, för det är den vuxnes ansvar att kolla åldern. När en vuxen har sex med en ung person, eller köper sex av en ung person, så gills det inte om den unge ser äldre ut, ljuger om sin ålder eller bara låtit bli att upplysa om hur gammal hen är.

Har vi inte lagstiftningen om våldtäkt mot barn just för att barn under femton inte kan anses kunna ge samtycke till sex med vuxna? Vad säger att ett barn som är moget på utsidan skulle vara mognare på insidan? 

Särskilt konstigt blir det när en vuxen betalat för att ha sex med ett barn. Det är ju olagligt att köpa sex hur som helst. Och köper man sex av någon som fortfarande är ett barn så borde straffet vara strängare, oavsett om barnet berättat om sin ålder och oavsett hur barnet klär sig eller ser ut. Den vuxne borde ha ansvaret för att kontrollera åldern, precis som på Systembolaget.

Ett hett tips är att alltid kolla upp åldern när en sexpartner ser ung ut. Är man osäker på åldern kanske man ska avstå. Och struntar man i det borde man dömas.

Dags att vakna nu!

Kanske är det idag som våra politiker kommer att vakna, och inse att svenska barn inte är skyddade mot vuxna som utnyttjar och exploaterar dem sexuellt. De borde veta, men har inget gjort åt saken. FN:s barnrättskommitté har kritiserat Sverige för att sexköp av minderåriga ses som ett mindre allvarligt brott. Den uppmanar Sverige att se över lagstiftningen och ge barn starkare skydd. Sådant är svårt för politiker att missa.

Just idag är det särskilt svårt att slumra vidare, för det är många som lyfter frågan.

Ikväll sänder Dokument inifrån dokumentären En eskortflickas dagbok. Där får vi möta Hanna som bara var femton år när vuxna män började utnyttja henne och betala henne för sex. Hon är inte ensam, det finns många fler flickor och pojkar som exploateras och utnyttjas på samma sätt. Ofta far de oerhört illa. Men samhällets gensvar är tamt.

SVT Debatt beskriver författaren Caroline Engvall hur sexbrott mot barn osynliggörs i Sverige. Domstolarna kräver att köparen måste ha vetat om, eller haft anledning att misstänka att, den som sålt sex var under femton år för att döma för våldtäkt mot barn. På samma sätt måste köparen ha vetat om, eller haft anledning att misstänka att, den som sålt sex var under arton år för att döma för sexuell handling av barn. Annars döms gärningsmännen för köp av sexuell tjänst, precis som om de köpt sex av en vuxen, och brotten mot barnen förblir osynliga.

I Aftonbladet idag skriver Barnombudsmannen och ECPAT: s ordförande om samma tema. För dem är det självklart att det aldrig får vara ett bötesbrott att köpa ett barn.  När en vuxen betalar ett barn för att genomföra en sexuell handling ska det alltid ses som ett övergrepp och ett utnyttjande. Lagstiftningen måste ändras. Dessutom tycker de att barns ställning i rätten måste stärkas och att polisens måste intensifiera sina spaningsinsatser för att upptäcka de barn som utnyttjas i sexhandeln.

Idag kan de vuxna som köper sex av barn känna sig ganska säkra, Få åker fast, och konsekvenserna blir inte särskilt hårda. Jag hoppas att det snart förändras. För idag är det verkligen dags för våra politiker att vakna!

Rimligt? Nej. Rättvist? Nej, jag tycker inte det.

För snart fjorton år sedan fick Sverige en ny lag – Lagen om särskild företrädare för barn. Syftet var att stärka barns rättigheter när en vårdnadshavare, eller någon som står vårdnadshavaren nära, är misstänkt för brott mot barnet.  Lagen ger en särskild företrädare som tingsrätten utsett rätt att i vissa avseenden överta vårdnadshavarens rätt att besluta i förundersökning och rättegång. Det innebär till exempel att den särskilde företrädaren kan besluta att barnet får hämtas och höras av polis och att barnet får läkarundersökas.

Den särskilda företrädaren kan vara en av vårdnadshavarna, när föräldrarna inte bor tillsammans eller är gifta. Men oftast är det en utomstående person. Enligt lagen ska endast någon som uppfyller särskilda krav på lämplighet får förordnas, det kan vara en advokat, en biträdande jurist på en advokatbyrå eller någon annan.

Enligt propositionen ska den särskilda företrädarens agerande helt och hållet styras av barnets bästa. Barnets rättigheter ska tas till vara och barnets integritet ska respekteras. Det ses som självklart att den särskilde företrädaren ska ta hänsyn till barnets synpunkter och önskemål. Den särskilde företrädaren ska också vara ett stöd för barnet.

Jag skulle vilja lyfta tre dilemman. Det första rör vilken grund tingsrätten har att bedöma om den person de utser för uppdraget är särskilt lämpad. Jag skulle vilja hävda att grunden ofta är väldigt tunn.

Det andra dilemmat handlar om på vilket sätt den särskilda företrädaren tillgodoser barnets rätt att utrycka sina åsikter (artikel 12 i barnkonventionen) och vilken utsträckning den särskilda företrädaren fungerar som ett stöd.

Rapporten Inuti ett Barnahus visar att de särskilda företrädarna fungerar väldigt olika. På många håll i landet är det alltid socialtjänsten som hämtar barnet på förskola eller skola (formellt på uppdrag av den särskilde företrädaren). Den särskilde företrädaren möter upp på Barnahuset. Ibland har han/hon ett kort möte med barnet innan förhöret, ibland saknas rutiner för det. Det händer att den särskilda företrädaren varken hälsar på eller pratar med barnet.

På andra Barnahus är det en självklarhet att den särskilda företrädaren hämtar barnet. Det innebär att de har tid tillsammans innan förhöret. Barnet kan få information och den särskilde företrädaren har möjlighet att göra en bedömning av om det är lämpligt att höra eller läkarundersöka barnet.

Det tredje dilemmat handlar om i vilken utsträckning den särskilde företrädaren (och andra) kan tillgodose barnets rätt till information.

När åklagaren fattar beslut om att lägga ned en förundersökning ska målsägaren underrättas. När målsägare är ett barn är det i första hand vårdnadshavaren som underrättas, oavsett om han eller hon också är brottsmisstänkt. Tonåringar kan underrättas personligen. När åtalet läggs ned upphör den särskilde företrädarens uppdrag och kontakterna med barnet.

Så, ett barn hämtas med stöd av lagen till polisförhör. I förhöret kan barnet berätta att det utsatts för brott av mamma eller pappa. Om bevisen inte räcker för åtal (och det krävs mer än barnets berättelse för att väcka åtal) så får barnet ofta inte höra något annat än vad den brottsmisstänkte väljer att berätta.

Rimligt? Nej. Rättvist? Nej, jag tycker inte det.

Lagen om särskild företrädare är bra på många sätt, men det krävs förändringar  för att våldsutsatta barns rättigheter ska tillgodoses.