Råare övergrepp?

Poliser i Västerort är med rätta oroliga över att anmälningarna om sexuella övergrepp mot barn ökat kraftigt. De får höra om grova övergrepp med många förövare och råa, omänskliga attityder hos de unga som begått brotten. Det är svårt att veta vad som är ökad anmälningsbenägenhet och vad som är en reell ökning av brottsligheten. Det som inte polisanmäls ser aldrig polisen… Forskare ser en ökad anmälningsbenägenhet som en förklaring. Det kan paradoxalt nog vara så att det vi ser är en positiv utveckling!

Unga som utsätts för sexuella övergrepp har fått ett mycket stort utrymme i media på senare tid och det kan definitivt ha bidragit till att tonåringar slår larm i större utsträckning. Initiativet #prataomdet har fått en enorm spridning och mycket uppmärksamhet. Unga vuxna och tonåringar har gått ut med namn och bild och berättat om att de utsatts för övergrepp i kampanjen Ta tillbaka orden.  Rättsfall har beskrivits, människor har demonstrerat och tagit avstånd från gruppvåldtäkter, samtyckeslagstiftning lyfts fram som en möjlighet…  Kanske är det så att fler av de som utsatts  förstår att det är fel, att det inte är deras fel och att det finns hjälp och stöd att få. De polisanmäler. Då får poliser, journalister och allmänhet veta hur verkligheten ser ut.

I så fall är det bra. Det kan leda till förändring.   Men oavsett om brotten verkligen ökar och blir råare eller om de helt enkelt är mer synliga är polisens spaning värd att ta på allvar. De tonåringar som beskrivs behöver hjälp.

Vem lyssnar på Hannah?

Jag har skrivit flera inlägg om barn som far illa inom psykiatrin de senaste veckorna. Nu skriver jag ett till. Kritiken är egentligen inte ny, men nu när media uppmärksammar barn inom vuxenpsykiatrin och barn inom rättspsykiatrin finns så tydliga vittnesmål för att lyssna på.

Nu har Hannah något viktigt att säga. Hon berättar att hon kom som 15-åring till vuxenpsykiatrin. Hon fick inte ta med sig sina nallar.  Hon fick veta var bältessängen var och någon sade: ”-Skriker du eller gråter du så vet du vart du hamnar.”  Hon fick ensam gråta sig till sömns.

Dags att någon lyssnar på Hannah!

 

Vem lyssnar på Bella?

–       Någon behöver sätta sig ner med oss och nysta ut det här garnnystandet för att förstå varför vi skadar oss. Det har ingen gjort med mig och det har jag hört andra patienter berätta om också. Man får en lugnande tablett när man har skadat sig och är det allvarligt skickas man ner på kirurgen med vak, annars blir man inskickad på rummet med ordern att vila. Och så ska det inte vara.

Så säger Bella som 16 år gammal låstes in på rättspsyk, trots att hon inte begått något brott. Bella berättar att hon var livrädd, att allt hon så och hörde där ar jättejobbigt och jättepåfrestande. Nu har hon, 23 år gammal, fått den terapi hon längtat efter. Men fler barn drabbas just nu av det hon genomlidit.

Vem lyssnar på Bella? Vem ser till att det blir en förändring?

Egentligen är väl alla överens. Det här är ingen bra lösning. Trots det händer ingenting. Nya barn, nya ungdomar behandlas på samma sätt. Ingen i ansvarig ställning tar ansvar för att fatta de beslut som krävs för att de här uppenbara missförhållandena ska upphöra.

Det som hänt Bella har hänt. Men om de som har makt lyssnar och fattar rätt beslut så slipper fler barn att drabbas på samma sätt.

Inga barn ska vara på rättspsyk!

Nu är det dags igen. En 16-årig flicka har låsts in på rättspsyk tillsammans med dömda, psykiskt sjuka vuxna. Jag är förvånad och arg över att någon inom vården överhuvudtaget kan försvara den ordningen. Jag har tidigare skrivit här om barn som tvångsvårdas inom vuxenpsykiatrin Det är helt och hållet oacceptabelt.

Barn som är så sjuka att de vårdas inom psykiatrins slutenvård behöver mycket vänlighet, omsorg, tålamod och respekt. De behöver trygghet. De har samma rättigheter som andra barn, och kränks de rättigheterna blir följderna än värre än för barn som mår bra.

Miljön inom den slutna vuxenpsykiatrin är skadlig för barn. Miljön inom rättspsykiatrin är än värre. Det handlar om nödlösningar och om missriktad spariver, inte om vård.  Att låsa in barn med dömda våldsbrottsligar borde definitivt vara förbjudet. Att låsa in personer som inte dömts för brott på rättspsyk borde vara förbjudet oavsett hur gamla de är! Vem tänker sätta stopp för det här?

Nya möjligheter att förebygga och stötta

 

Utsikt från flygplan

Utsikt från flygplan

 

Den här bilden tog jag igår. Jag satt på ett flygplan mellan Östersund och Stockholm, just när solen gick ned.

Jag tänkte tillbaka på dagen. I Östersund hade jag föreläst utifrån mina erfarenheter av att träffa barn som utsatts för övergrepp via nätet och barn som tar emot ersättning för sex. På många sätt är temat tungt. Det handlar om mycket utsatta barn och samhällets bristande stöd blir alltför tydligt om man lyssnar på dem. Men det finns en hel del hopp.

Så många kom och lyssnade, psykologer, socionomer, läkare och barnmorskor… Nya stödverksamheter poppar upp. Verksamheter som Tusen Möjligheter, Novahuset och Storasyster finns beredda att lyssna.

Bra dag.

 

När ett barn dör

Tre kloka barnläkare skriver i Läkartidningen om dödsfallsutredningar. De har studerat dödsfall bland barn 2006-2011. Varje år registrerades genomsnittligt 150 dödsfall bland barn per år som yttre orsak eller ofullständigt definierade. De argumenterar att man genom att studera Dödsorsaksregistret med stor sannolikhet kan finna barn vars dödsfall varit förknippade med faktorer som kunnat förebyggas, men där dödsfallen fallit utanför nuvarande lagstiftning gällande dödsfallsutredningar.

Artikelförfattarna anser att även fall där barn blivit allvarligt skadade till följd av misshandel eller omsorgssvikt bör inkluderas i dödsfallsutredningar. Jag kan inte annat än hålla med. Det har jag bland annat framfört tillsammans med Barnombudsmannen i en debattartikel tidigare i år.

Vi måste ta de lärdomar som går att dra från dödsfall bland barn på allvar. Det gäller dödade barn, barn som tagit sitt eget liv och barn som allvarligt skadats på grund av brott. Varje dödsfall som kan förebyggas innebär en enorm vinst. Det lidande som ett barns död innebär är enormt.

Bra Europadomstolen!

Nu säger Europadomstolen ifrån. Sveriges lag har inte skyddat en 14-årig flicka som smygfilmats naken av sin styvpappa. På något sätt har Sverige kommit fram till att det är lagligt att smygfilma nakna barn. Enligt Aftonbladet är argumentet att det inte var meningen att flickan skulle upptäcka kameran och då hade inget brott blivit begånget. Heltokigt!

Det är bra att Europadomstolen tar flickans parti. Domstolen anser att Sverige har brutit mot artikel åtta i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, rätten till skydd för privat- och familjeliv. Det låter vettigt. Nu är det dags att ändra lagen. När man ändå ser över lagen borde man se över fler områden där unga tonåringar är oskyddade mot sexuella övergrepp och ofredanden. Det finns fler brister! Ett exempel är de låga straffen när vuxna köper sexuella tjänster av barn. Ett annat är att 15-årsgränsen för sexuellt samtycke inte efterlevs.

Alltför ofta kommer vuxna undan när de haft sex med barn under femton, bara genom att påstå att de inte visste. Det argumentet håller ju inte på andra områden! Vuxna som säljer cigaretter eller alkohol till minderåriga döms. Det är deras ansvar att ta reda på om den de säljer till är tillräckligt gammal. Vuxna som har sex med unga, eller köper sex av unga borde ha samma ansvar.

Grattis Stockholm!

Barnahus är den i särklass bästa modell jag sett för att ta emot barn som misstänks vara utsatta för våld. Egentligen är det så självklart, de vuxna från olika myndigheter ska samverka, de ska sätta barnets behov i centrum och de ska träffa barnet i en gemensam, trygg och barnvänlig lokal. Det är många som håller med mig. För nio år sedan fanns inga Barnahus i Sverige. Idag har vi 29 Barnahus som täcker 170 av landets 290 kommuner. Det är en fantastisk framgång!

Men det är svårt att starta och driva ett Barnahus, det tar tid att få alla inblandade människor att samverka och sätta barnets behov i centrum. Det kräver dessutom resurser, Barnahus kan inte väga upp resursbrister och felprioriteringar hos myndigheterna.

I somras släpptes en kvalitetsgranskning av landets 23 första Barnahus. Jag och professor Carl Göran Svedin genomförde den och skrev rapporten Inuti ett Barnahus. Vi såg att många Barnahus hade en god kvalitet på verksamheten, men att bara fyra levde upp till de krav som ställs på ett fullvärdigt Barnahus. Några verksamheter hade väldigt långt kvar till att leva upp till namnet Barnahus. En av de verksamheter som fick lägst poäng var den i Stockholm. Stockholm är min stad, och det gör mig ont. Jag har i mitt yrkesliv mött alltför många barn som far illa där, och med egna ögon sett konsekvenserna av bristerna.

Det gör att jag är desto gladare när jag läser tidningen idag och ser att socialborgarrådet Anna König Jerlmyr, hälso-och sjukvårdsborgarådet Filippa Reinfeldt, polismästare Mats Löfving och chefsåklagare Agneta Isborn Lind nu gemensamt går ut och deklarerar mycket höga ambitioner för ett Barnahus i Stockholm. Det ska starta i vår och tanken är att det ska uppfylla alla kriterier för ett fullvärdigt Barnahus. Särskilt roligt är förstås att jag känner igen formuleringar och krav från Inuti ett Barnahus.

Grattis Stockholm och alla Stockholmsbarn! Vi är inte framme än, men snart… Ambitionen är att varje barn i Stockholm som misstänks vara utsatt för våld eller övergrepp ska vara i centrum för hela utredningsprocessen, i en barnvänlig och skyddad miljö. Barnen ska erbjudas krisstöd, något som ofta fattats tidigare.

Mycket hårt jobb återstår innan visionen blir verklighet. Men vilken härlig vision!