Lär lärare om våld!

Idag skriver Skolinspektionen och Barn – och elevombudet i Dagens Nyheter om allvarligt våld i skolan. Artikeln är en larmsignal och en uppmaning till vuxna att agera. Trots tydlig lagstiftning och nolltolerans mot kränkningar i skolan och förskolan fortsätter barn att kränkas och att utsättas för våld.

Det är bra att de två myndigheterna går ihop och markerar allvaret i att barn utsätts för våld i skolan. Men jag saknar en aspekt. Utbildning.

Idag saknas obligatorisk undervisning om barn och våld i de flesta universitetsutbildningar, till exempel rektors och lärarutbildningen. Man kan bli lärare, förskollärare, skolkurator, skolpsykolog, rektor eller fritidspedagog utan grundläggande kunskaper om våld. Där borde man börja. För det krävs kunskap om våldets mekanismer och effekter för att uppmärksamma det och för att ta det på allvar.

Visst kan man tycka att det borde vara självklart för alla vuxna att förstå och ta avstånd från våld. Men så är det uppenbarligen inte. Skolpersonal är bara människor, människor som också bär med sig erfarenheter av våld. Bland skolans personal finns många som själva blev slaga som barn, som mobbades eller blev mobbade, många som misshandlats i en nära relation, många som misshandlat sin partner eller sina barn… För de är bara människor och bland människor är våld vanligt.

Erfarenheter av våld i privatlivet påverkar hur man hanterar våld i yrkeslivet. Våld som aldrig uppmärksammats, som bagatelliserats, förminskats eller förnekats ger lärdomar, de inblandade lär sig att det är så det ska vara. De tar med sig reaktions- och handlingsmönster i livet.   Men det går att lära om!

När de vuxna i skolan saknar kunskap är det lätt att de bagatelliserar och inte förstår. De uppmärksammar varken det våld som sker inom skolans väggar eller det som en del av barnen utsätts för hemma. De försummar att undervisa barnen om våldets konsekvenser och vad de ska vända sig för att få hjälp om de utsätts.

Börja på universitets- och högskolor, se till att all blivande skolpersonal får undervisning om våld mot barn!

Fortsätt med våra skolor och förskolor! Se till att varje barn i Sverige känner till att de har rätt att växa upp utan våld, och vet vad de ska göra för att få hjälp om de utsätts för våld.

Det skulle ge oss en bättre chans att leva vi upp till alla barns rätt till en uppväxt fri från våld och skola som är trygg.

 

Barn har rätt till ett privatliv. Även Maria.

Jag tycker att det är bra att media rapporterar om flickan Maria i Grekland. Hon har hittats hos ett par som hon inte är släkt med och det finns misstankar om människohandel. Det behöver utredas och det finns definitivt ett allmänintresse i frågan.

Men där någonstans tar det stopp för mig. Varför sprids bilderna och filmerna på Maria? Maria har ingenting att säga till om i frågan och bilden av hennes ansikte sitter inetsat i många av oss nu. Maria har inte bett om att bli världskänd, hon har inte bett om att bli igenkänd var hon än rör sig. Hon har definitivt inte bett om att skvaller och känsliga detaljer i hennes familjeliv ska bli allmän egendom.

Visst är det viktigt att hon identifieras! Men de föräldrar som saknar en liten blond fyraåring är få. Sprid informationen och låt de föräldrar som saknar ett barn se bilderna!

Varför sprids bilder på de personer hon bott hos, på de som uppges vara hennes biologiska föräldrar och på små barn som kanske är hennes syskon? Vad har det med saken att göra att en del av personerna är romer, och varför upprepas det i artikel efter artikel?

Läser om de etiska pressreglerna. Pressen ska respektera den personliga integriteten, man ska alltid visa brotts- och olycksoffer största möjliga hänsyn, man ska inte framhäva berörda personers etniska ursprung om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande, man ska vara varsam med bilder… Klokt!

Fortsätt att rapportera om Maria! Skydda henne och utred eventuella brott! Fortsätt att uppmärksamma handel med barn! Men gör det med respekt för och hänsyn till Maria. Gör det utan att exponera hennes ansikte.

Artikel 16 i FN:s konvention om barnets rättigheter slår fast att inget barn får utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem eller sin korrespondens och inte heller för olagliga angrepp på sin heder och sitt anseende.  Barnet har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden eller angrepp.

Barn har rätt till ett privatliv. Även Maria.

Få barn vill berätta för många vuxna

Funderar över hur det är för barn att berätta för omvärlden om svåra saker. Skönt, svårt, en lättnad eller ytterligare en belastning… Det beror ju på…

Barn är olika och de händelser, tankar eller känslor de berättar om skiljer sig åt. Förstås.

Men jag tänker främst på hur den vuxna omgivningen reagerar och agerar. Vad gör det med de barn som berättar?

Vi vet ju att det krävs ett oerhört mod att berätta om svåra saker som att ha utsatts för våld eller övergrepp.  Det gäller såväl barn som vuxna. Många berättar aldrig, få berättar för någon professionell. Även om man delar erfarenheterna med familj, vänner eller partner så stannar det ofta där.

Knappt ett av tio barn som i anonyma undersökningar berättat att de utsatts för våld eller övergrepp har pratat med någon professionell om det. När ett barn gör det stannar inte berättelsen där. Den delas. Jag har svårt att se att det kan vara på något annat sätt. Inte kan vi tiga still när ett barn far illa och enligt lag måste vi anmäla till socialtjänst. Vi kan polisanmäla. Vårdnadshavarna ska underrättas.

Plötsligt delas hemligheten av många, det är inte så hemligt längre. Inte så att alla får veta, men många får veta. Skulle de berätta om de visste att det var så? Hindrar det barn att berätta?

Det som oroar mig är att barn ofta får träffa så många av de här personerna. Vi arbetar på olika sätt för att minska antalet vuxna som ett barn får samtala med, till exempel genom samverkan i Barnahus och medhörning av barnintervjuer. En polis hör barnet, socialtjänst, behandlare och åklagare tar del av det som sägs. Men barnet möter i det första läget bara en person. Men sedan?

Ambitionen att minska ned antalet personer som samtalar med barnet och att arbeta för personkontinuitet tar ofta slut där vid det första barnförhöret. Hur arbetar socialtjänst och barn- och ungdomspsykiatri (BUP) för att samordna och minska antalet vuxenkontakter för utsatta barn?

Det är alltför vanligt att Socialtjänsten inte prioriterar personkontinuitet. En person träffar barnet i barnavårdutredningen, en andra i krisstöd, en tredje för att utreda vårdnad och umgänge, en fjärde för att planera umgängesstöd, en femte för att vara till stöd under umgänget, en sjätte för att utreda igen… Så kan det fortsätta i en ständigt pågående spiral, år efter år.

Det är alltför vanligt att barn som söker vård akut inom BUP varje gång får möta nya personer. Ofta flera personer varje gång. Det är alltför vanligt att BUP inte planerar för att ett våldsutsatt barn behöver samma vuxenkontakt över tid. Man tar inte med föräldraledigheter, vikariat eller annat som riskerar att bryta kontakten i planeringen.

Vad vill jag säga med det här? Få barn som tar det stora steget att berätta vill dela med så många vuxna. Visst finns det barn som är starka i sin beslutsamhet att dela med många, till och med att gå ut offentligt. Det kan stärka, men enbart om det är ett eget val. De flesta vill lära känna några få, trygga vuxna och berätta för en begränsad krets. Det borde vi lyssna på.

Härligt att få mötas!

Den här veckan har jag rest en del i Sverige för att föreläsa. Jag tycker om att göra det. Föreläsningar i små eller mellanstora städer blir annorlunda än de jag håller i storstäder. Det är nog inte så att jag säger andra saker, men min känsla blir att utbildningsdagar får en större tyngd, gör ett större avtryck än i storstäderna där så mycket annat sker.

Började veckan i måndags i Skövde med att prata om Barnahus tillsammans med samordnarna på det relativt nystartade Barnahus Skaraborg. På plats fanns många av de som arbetar i och med Barnahuset. Poliser, åklagare, barnläkare, personal från BUP och socialtjänst från de 15 kommuner som samverkar i Barnahuset.

I torsdags var jag i Borlänge och pratade på en kompetensdag om barns rätt till trygghet och skydd som anordnats av Länsstyrelsen och Rädda Barnen. Temat var sexuella övergrepp på nätet, sex som självskadebeteende och människohandel med barn.  På plats fanns cirka 150 personer från socialtjänsten, elevhälsan, barn- och ungdomspsykiatrin, polisen med flera.

På fredagen, veckans sista arbetsdag var jag tillbaka i Stockholmsområdet och inbjuden till en betydligt mindre grupp. Jag träffade styrgruppen för Barnahuset i Huddinge/Botkyrka och berättade om resultaten från Inuti ett Barnahus, vår kvalitetsgranskning av landets Barnahus.

Det jag tycker om med att föreläsa är att få träffa så många engagerade och duktiga människor. Det finns massor av saker som vi behöver förbättra vad gäller skydd och stöd av våldsutsatta barn. Men vi är många som arbetar för att åstadkomma det. Härligt att få mötas!

Om ni håller med, varför är det inte bättre än så här?

Ser tillbaka på en intensiv vecka. Möten med våldsutsatta barn, möten med vuxna, skrivande, föreläsningar… Många, många viktiga möten. Och dessutom den debattartikel som jag och Carl Göran Svedin skrivit och som Svenska Dagbladet publicerade i fredags. Den handlade om att alltför få barn får behandling när det uppdagats att de utsatts för våld eller övergrepp.

Jag är väldigt glad över den respons artikeln fått. Artikeln har fått stor spridning, den låg länge fyra på listan över tidningens mest delade artiklar. Jag gissar att det beror på att folk håller med. Jag har fått mängder av positiva kommentarer och inte en enda negativ. Det får mig att undra vad motståndet består i, var hindren finns.

Det är inte så att jag efterfrågar kritik eller mothugg i sig, men jag skulle ändå vilja ha lite mer av debatt, för debatt är en grogrund för förändring. Om nu alla håller med, varför är det då så illa som det är? Vad har vi missat? Varför händer det inte mer?

Försöker vi slå i öppna dörrar? Nej, jag tycker inte det. De problem vi lyfter är högaktuella, utbredda och ännu inte lösta. De är allvarliga, och enskilda barn far oerhört illa på grund av dem.

Är det vi skriver ointressant? Oviktigt? Det vill jag inte tro!

Missförstå mig inte, jag är glad för att många håller med. Men var ligger knuten? Vad mer är det som krävs för att barn som utsatts för våld eller övergrepp ska få den behandling som de behöver och som de har rätt till?

Våldsutsatta barn har rätt till behandling!

Hälso – och sjukvården i Sverige debatteras livligt och kritiseras ofta. Men jag saknar en aspekt, så jag debatterar och kritiserar lite till!  Idag publicerar Svenska Dagbladet en artikel som jag skrivit tillsammans med professor Carl Göran Svedin.

Vi beskriver att enbart en dryg fjärdedel av landets Barnahusverksamheter (26 %) omgående slussade vidare de barn som hade behov av psykisk hälsovård till behandling efter polisanmälan om våld eller övergrepp. Övergången var enkel, utan remissförfaranden eller väntetider, precis så som det är tänkt att fungera. De andra verksamheterna hade mer eller mindre stora brister. Ofta beskrev personal att barn fick vänta eller blev utan behandling. När det var som värst upplevde personal att det nästan var omöjligt att få behandling för de våldsutsatta barn som behövde.

Det är ju inte klokt egentligen! I vårt rika, välfungerande land har vi inte lyckats se till att våldtagna och misshandlade barn får behandling. Många av dem lämnas ensamma och plågas av minnen och symtom helt i onödan. Ingen vinner på det.

Jag tror att många, många vuxna tycker som vi gör. Det handlar om vår gemensamma hälso- oh sjukvård, och det är självklart att våldsutsatta barn omgående ska få behandling.  Det behövs en förändring!

Den som mobbas ska inte tvingas att fly

Det där med mobbning är ett komplext fenomen. Jag ser ofta att mobbning försvåras av att vuxna, personal, skolledning eller föräldrar, inte klarar av att hantera mobbningen. De förminskar och bagatelliserar.  Det sker även när det handlar om regelrätt misshandel eller om allvarliga hot. I allt för många fall sanktionerar de vuxna att ett barn utsätts, i värsta fall är de med och mobbar.

Sedan drygt sex år finns en möjlighet för skolor att flytta de barn som mobbar. Det är ingen bra lösning. Det allra bästa är om man kan lösa situationen i skolan så att alla elever känner sig trygga. Men vi har alltför många exempel på att det inte lyckas. Istället händer det som är än värre, de barn som mobbats tvingas att fly från sin skola och de kompisar de har.

Skolans möjlighet att flytta mobbare är viktig. Men den används ytterst sällan. Aftonbladet granskar just nu mobbning och har funnit att endast 12 av 160 kommuner har använt sig av möjligheten.

Jag tror att det delvis handlar om feghet, om skolan väntar så ”löser sig” problemet genom att den mobbade eleven flyttar. På pappret sker det frivilligt. I realiteten sker det med tvång. Kräver skolan åtgärder, kräver de att mobbarna flyttas, så uppstår konflikter med mobbarna och deras föräldrar.  Det är dags att skolan vågar ta i de konflikterna!

Det var vad jag sade till Aftonbladet idag. Just nu genomför de en granskning av mobbning i svenska skolor. När jag blev intervjuad berättade journalisten att utbildningsminister Jan Björklund inte ville uttala sig i frågan. Några timmar senare hade han ändå tagit kontakt med Aftonbladet och berättat att han tror att det finns en betydande flathet hos skolorna och att man borde utnyttja möjligheten att flytta mobbare oftare.

Bra granskning!