Goda nyheter för Stockholm

En fråga som jag ofta återkommer till är bristen på det man kallar för första linjens psykiatri för barn. Det saknas på många håll en självklar första instans dit föräldrar och barn kan vända sig vid psykisk ohälsa. Så har det till exempel varit länge i Stockholm där jag bor och arbetar. Många barn hittar aldrig rätt och blir utan vård, andra får vård först när deras symtom blivit allvarliga och kanske kroniska.

I morse slog jag upp tidningen och möttes av en nyhet som gjorde mig så genuint glad! Nästa år planerar man för att de Stockholmsbarn som är ledsna, oroliga och mår dåligt få hjälp på en gång. Barnpsykologer ska finnas på plats ute på vårdcentraler och husläkar­mottagningar och göra det ­enklare att tidigt komma till rätta med psykisk ohälsa. De ska kunna erbjuda barnen tid inom en vecka.

Så välbehövligt, så efterlängtat och så klokt av våra politiker!

Avsky!

Det har ju skrivits spaltmeter om Skånepolisens ”analysregister” av kringresande. Kanske är allt sagt. Sent ute är jag också. Men jag skriver ändå, om inte annat för att jag mår bra av att visa min avsky.

Det jag känner är framförallt avsky. Avståndstagande, vrede, sorg, rädsla, men framför allt avsky.

Jag arbetar med barn, barn som bor i Sverige, barn av alla sorter. Stora och små, olika nationaliteter, olika kön, olika sexuella läggningar, olika religioner, olika intressen, olika beteenden, olika utseenden… Olika och unika barn…

De barn jag möter som definierar sig som romer är unika och olika varandra, på samma sätt som de andra.

Jag fylls av avsky över att någon annan definierar dem som romer, över att någon annan definierar vilka de är, över att någon annan har tagit sig friheten att klumpa ihop dem i ett register.

Jag fylls av avsky över att det är just polisen som upprättat registret.

För jag har sällan mött barn som möts av så mycket fördomar och negativ särbehandling som de barn som omgivningen definierat som romer. Om inte annat vill jag tala om hur fel jag tycker att det är. Vi är många som tycker att det är fel, antagligen många, många fler än de som försvarar fördomar, särbehandling och register. Det är viktigt att det syns!

Tvångsvård ska skydda

Läser i tidningen att en ung man häktats misstänkt för att ha våldtagit en kvinnlig medpatient på en psykiatrisk intensivvårdsavdelning (PIVA) i Malmö. Dit kommer patienter som har ett extra stort vårdbehov, ofta kraftigt utagerande. De flesta patienter är inte där frivilligt utan vårdas enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård. Miljön är avgränsad och personaltätheten hög.  Gissar att det kan vara ganska otäckt att vistas där. Det minsta man kan kräva är att det finns tillräckligt med personal för att de intagna inte ska utsättas för våld av de andra patienterna.

Men nu tror man alltså att en ung kvinna våldtagits på avdelningen. Enligt åklagaren har personal delvis bevittnat vad som hänt och ingripit. Ändå dröjde det fem dagar innan händelsen polisanmäldes.  Så här förklarar överläkaren fördröjningen i Sydsvenskan: Det hände på fredagen. Sen kom ju helgen. Och då hände inget. Sen fick man ha samtal med den som blivit utsatt för detta, för att ta ställning till om man skulle polisanmäla eller inte.

Våldtäkt är något mycket allvarligt. Allvaret blir än större om våldtäkten sker mot en människa som redan är skör och sårbar,  om våldtäkten sker på ett sjukhus där personal har ansvar för att vårda och skydda. Nog kan man ändra schemaläggning och se till att saker händer även på helgen när något så extremt inträffar!

Tvångsvård ställer stora krav. Berövar man en människa rätten att fatta egna beslut måste de beslut som fattas vara väldigt kloka. Låser man i en människa med tvång, måste miljön vara trygg och säker. Annars blir den tvångsvård som är till för att rädda liv  ett övergrepp.

Läser hur psykiatrin i Malmö beskriver sig själv på hemsidan: Psykiatrin i Malmö präglas av en humanistisk människosyn där alla har lika värde och där omtanke och respekt för patienten och andra kunders önskemål och förväntningar skall vara vägledande för arbetet.

Det låter bra. Jag hoppas att det stämmer, hoppas av hela mitt hjärta att ingen ansvarig tänkt tanken att våldtäkt mot en kvinna som är intagen på en intensivvårdsavdelning inom psykiatrin på något sätt skulle vara mindre allvarlig, och att man därför kan vänta tills efter helgen med att reagera.

 

Grattis Kalmar!

 

w18ytto8ih95xp5kj0ed (2)

 

1 oktober invigs ett nytt Barnahus! Det kommer att ligga i Kalmar och servar kommunerna Kalmar, Emmaboda, Nybro, Borgholm, Mönsterås och Mörbylånga. Det innebär att barnen i 170 av landets 290 kommuner nu har tillgång till ett Barnahus om de utsatts för brott. En fantastisk utveckling!

Lycka till Kalmar!

Tack för att ni vågar slå larm!

Läser i Dagens Nyheter idag om barn i Stockholm som vårdas inom vuxenpsykiatrin, barn som isoleras i månader, som spänns fast och medicineras med narkotikaklassade läkemedel. Det låter som en mardröm. Det är en mardröm.

Jag minns en flicka som var svårt sjuk och inte kunde lämnas ensam på sitt rum på psykakuten. Jag hade uppgiften att vara extravak och sitta vid hennes sida. Hon var till synes okontaktbar, men jag läste högt för henne, jag tänkte väl att det kunde vara lugnande med en röst och med mänsklig kontakt även om hon inte hörde orden. Några veckor senare när hon mådde bättre pratade vi om boken jag läst för henne. Hon visste precis och tyckte om att jag läst… Hon hade lyssnat och hade frågor om det hon hört. Det berörde mig starkt. Det är så lätt att förbise behoven hos den som inte har förmåga att uttrycka dem.

Vem har kommit på idén att det skulle hjälpa att spärra in ett skräckslaget barn bland vuxna utagerande psykiatripatienter? Antagligen har ingen ens tänkt den tanken, istället handlar det  om nödlösningar. Man anser inte att det är värt att se till att de enstaka barn som drabbas får ett bättre, mer tryggt och värdigt omhändertagande.

Barn som är så sjuka att de vårdas inom psykiatrins slutenvård behöver mycket vänlighet, omsorg, tålamod och respekt. De behöver trygghet. De har samma rättigheter som andra barn, och kränks de rättigheterna blir följderna än värre än för barn som mår bra. Isolering används ofta som en tortyrmetod. Att spänna fast människor mot deras vilja förknippar jag med straff, brottslingar och brottslighet. Hur tolkar barnen det de utsätts för? Vad känner de?

Många gånger är barn inom psykiatrin redan rädda, ledsna, arga, besvikna och förvirrade. Inte blir det bättre för att de behandlas så här. Möjligen kan man skrämma dem till tystnad och lydnad.

Den överläkare som är satt att granska verksamheten intervjuas i artikeln och säger att det inte är så allvarligt. Det tycker jag att det är. Jag gissar att de barn och de föräldrar som drabbats också ser det som allvarligt. Att åtminstone delar av personalen ser det som allvarligt har blivit tydligt när de anmält trots rädsla att förlora sina jobb. Idag är de mina hjältar. Tack för att ni vågar slå larm!