Barn som tar sitt liv

Socialstyrelsen har släppt en ny rapport om dödsfall i Sverige. En positiv nyhet är att färre barn dör i olycksfall. Jag vet inte vad som ligger bakom att olycksfall med dödlig utgång minskar, men gläds. För varje dött barn är en oerhörd tragedi.

Barn är så fulla av livskraft! Den smittar, och fyller oss vuxna med glädje och hopp. De har rätt att fortsätta att leva, att utvecklas och att växa upp… Men alla barn får inte den möjligheten.

Varje år tar barn i Sverige sitt liv. Sedan början av 1990-talet har självmorden minskat ibland vuxna, men bland barn och unga vuxna har självmord istället blivit något vanligare. De nya siffrorna från Socialstyrelsen visar att trenden inte brutits, tvärtom är det ännu fler barn som tagit sitt eget liv 2012 än 2011. Det kan vi läsa i den nya rapporten, men det uppmärksammas inte speciellt och problematiseras inte heller.

Att barn tar sitt liv kräver både uppmärksamhet och problematisering! Det måste förhindras!

I en debattartikel i Dagens Nyheter i april 2013 skrev jag tillsammans med barnombudsmannen Fredrik Malmberg att vi vet alltför lite om bakgrunden till att barn tar sitt liv. Mer kunskap krävs för att sätta in verksamma förebyggande åtgärder. Obligatoriska dödsfallsutredningar efter ett barns självmord skulle ge oss kunskap om vad det är vuxenvärlden missar. Sådana dödsfallsutredningar måste ta in information både från barn och vuxna. De har olika perspektiv, och bägge perspektiven behövs.

 

Skuggbarnen kommer ut i ljuset

skuggbarn

Skuggbarn är titeln på Caroline Engvalls senaste bok. De handlar om de barn som säljs för sexuella syften i Sverige. Det är en plågsam läsning, plågsam just för att läsaren tvingas att se en plågsam verklighet.

Mitt ibland oss finns barn som säljs och utnyttjas för sexuella syften. Men de håller sig i skuggan och de flesta människor skulle aldrig få syn på dem utan Carolines bok.  Det är bra att de syns lite mer nu, det har de verkligen gjort de senaste veckorna. Caroline och de barn hon uppmärksammar har synts överallt. I TV, i radio och i tidningar.

I mitt arbete som psykolog  har jag träffat en del av de barn som säljs.  De finns! Och de behöver uppmärksammas mer. Än mer behöver de vuxna som utnyttjar dem synas mer. Jag hoppas innerligt att boksläppet är början på ett synliggörande och en debatt om sexköpare i Sverige.

På torsdag uppmärksammas boksläppet på Fryshuset. Jag deltar i panelen.

Vuxna förebilder

Idag startade jag dagen på TV4.  Nu när skolan snart börjar ville de uppmärksamma ämnet mobbning och hade bjudit in två unga vuxna som beskrev sina erfarenheter av att ha blivit kränkta och av att ha kränkt andra.

http___webapi.tv4play.se_site_grid_51b9b60204bf72f37400001b_asalandgren800

När jag kom in i studion handlade samtalet om hur föräldrar kan prata med sina barn om mobbning och hur de kan förebygga att deras barn kränker andra. Ett oerhört angeläget ämne och lite av en ny vinkel. Det är dags att sätta fokus inte bara på de barn som utsätts, utan också på de barn som mobbar och kränker.

Jag tyckte att det var viktigt att lyfta de vuxnas roll som förebilder. Ett barn som hör sina föräldrar prata nedsättande om arbetskamrater, om minoriteter, om folk som ser avvikande ut eller om människor som tycker annorlunda lär sig och tar ofta efter. Ett barn som själv behandlas kränkande eller rentav utsätts för våld lär sig och riskerar att upprepa beteendet i skolmiljön.

Jag ville också berätta om att de värsta fall av mobbning jag stött på, blivit så allvarliga just för att vuxna deltagit. Det har handlat om skolpersonal som ser mellan fingrarna och bagatelliserar det som händer eller det har handlat om vuxna som tycker att det utsatta barnet är jobbigt. Tyvärr har  det också handlat om vuxna, både andra barns föräldrar och skolpersonal, som aktivt kränker, särbehandlar och förtalar ett barn.

Jag är lite trött på att diskussioner om mobbning ofta urartar till att vuxna förfasar sig över barn är så elaka mot varandra. Barn är väl som människor är mest. Ibland elaka, ibland oerhört omtänksamma; ibland fega, ibland förvånansvärt modiga… Ungefär som föräldrar och mor- och farföräldrar…

Som vuxna kan vi hjälpa till så att barnen visar fram sina bästa sidor, vi kan dela med oss av vår erfarenhet och av våra värderingar. Men vi ska inte ta för givet att det är barn som kränker andra mest!

Ett skrämmande landskap

561824_510749682338655_1889510415_n

Det är fortfarande ljummet i luften, fortfarande sommar även om regnet strilar ned just idag. Jag har börjat jobba igen efter sommarledigheten. Efter en paus är det kanske alltid lite som att upptäcka jobbet på nytt, för mig blir det en upptäcktsfärd bland våldsutsatta barn och de vuxna som försöker stötta, skydda och hjälpa. Landskapet jag befinner mig i är rätt skrämmande, och barnen är alltför ofta ensamma i det.

Det är roligt att träffa de vuxna som ägnar sitt yrkesliv till att göra skillnad för barn. Jag träffar dem i handledning, under föreläsningar, i möten och intervjuer. Många är kloka, engagerade och kunniga, jag känner mig tryggt förvissad om att de gör skillnad. Men hur många barn får kontakt med dem?

Vägen fram till stöd och behandling är lång och full av hinder för ett barn som utsatts för våld. Alltför få når ända fram. Många barn berättar aldrig om sin utsatthet, och ingen vuxen slår larm. De lever ensamma med minnen tankar, känslor och symtom som följer med upp i vuxenlivet. Andra berättar för kompisar, flick- och pojkvänner, mamma, pappa eller syskon, men pratar aldrig med någon vuxen som arbetar med frågan.

Men de som ändå berättar, som slår larm, de får väl hjälp? – Nej, inte alla tyvärr.

Hindren för att slå larm och söka hjälp är många, barn vill inte svika en som gjort dem illa, vågar inte, klarar inte av att ta de rätta orden i sin mun. När de inte klarar av att tänka på det de utsatts för kan det kännas otänkbart att prata om det. Barn är rädda för reaktionerna om de berättar, att inte bli tagna på allvar, att inte bli trodda, att mötas av avsky, rädsla eller avståndstagande.

Men de som ändå vågar, som trotsar sin egen rädsla, de får väl hjälp? – Nej, bara om de råkar på bo rätt ställe eller har turen att möta en vuxen som är extra engagerad.

I juni släppte jag och professor Carl Göran Svedin rapporten Inuti ett Barnahus. Vi granskade 23 svenska verksamheter för våldsutsatta barn och bedömde att sex verksamheter (26 %) omgående slussade vidare de barn som hade behov av psykisk hälsovård till behandling efter polisanmälan om våld eller övergrepp. Övergången var enkel, utan remissförfaranden eller väntetider.

I åtta verksamheter (35 %) fick barnen inte alltid tillgång till psykisk hälsovård, antingen på grund av att det var svårt att hitta lämplig vårdgivare eller på grund av att övergången till behandling var krånglig eller krävande. I nio verksamheter (39 %) fanns i praktiken stora begränsningar vad gäller den faktiska tillgången till psykisk hälsovård för Barnahusets klienter. Barn och familjer blev utan vård på grund av att de inte passade i vårdgivarnas målgrupp eller på grund av att övergången till behandling var krånglig eller krävande.

Som sagt, ett rätt skrämmande landskap, ett landskap med alltför många ensamma och  svikna barn.