Inuti ett Barnahus

w18ytto8ih95xp5kj0ed (2)

 

Idag släpps en ny rapport om landets Barnahus som jag och professor Carl Göran Svedin arbetat med senaste året. Den ges ut av Rädda Barnen och Linköpings universitet.

Den beskriver hur bra ett Barnahus kan vara, men också att många verksamheter har långt kvar innan de lever upp till namnet Barnahus. Vi har granskat 23 verksamheter och funnit många goda exempel. Nu hoppas vi att rapporten ska bidra till att det startar ännu fler Barnahus och att de som finns ska höja kvaliteten ytterligare. Vi hoppas också att regeringen ska fatta en rad beslut som undanröjer de hinder för samverkan i Barnahus som existerar.

Polis och åklagare måste utreda i tid, hälso-. och sjukvården måste ta ansvar för våldsutsatta barn över hela Sverige, skyddet för och informationen till barn måste förbättras, sekretesslagstiftningen behöver förändras… Men framförallt behövs en nationell samordning som kan stötta Barnahusen och ställa krav på kvalitet!

En hänvisningskarusell!

Läser en artikel i Dagens Nyheter.

Den konstaterar återigen att det finns stora brister i den tidiga psykvården för unga. Det anser såväl Socialstyrelsen, Barn- och ungdomspsykiatrin som Sveriges Kommuner och landsting (SKL). Artikeln fortsätter att berätta om alla miljoner som SKL pumpat in de senaste åren för att de tidiga insatserna för barns psykiska hälsa ska fungera.

Men det fungerar inte. Barn och föräldrar vet inte vart de ska vända sig i stora delar av Sverige. Risken är stor att de ”hamnar fel” och hänvisas vidare. Karin Johansson som är utredare på Bris kallar det för ”en hänvisningskarusell”. Bra uttryck, jag känner bara alltför väl igen det!

Åren går. Samma missförhållande består. Barn med psykisk ohälsa blir äldre, och till och med vuxna innan de får hjälp. SKL försöker rätta till det genom sina satsningar men jag ser inte att det leder till så mycket.

–”Hela det här arbetet syftar till att det ska finnas bra hjälp när barn och unga behöver den. Men det är knepigt. Det handlar om två självständiga huvudmän som måste börja jobba bättre ihop”, säger SKL:s psykiatrisamordnare Ing-Marie Wieselgren i DN:s artikel.

Det är dags att sätta ned foten. Det krävs betydligt starkare krav på kommuner och landsting för att lösa situationen. Det är Sveriges regering som ratificerat FN:s konvention om barnets rättigheter. Fungerar det inte att delegera till kommuner och landsting måste regeringen ta ett större ansvar.

 

Vuxna som sviker

Jag brukar tänka att det värsta vi kan göra när barn far illa är att bara se på. Vi måste våga säga ifrån. Jag brukar också tänka att när vuxna ändå blundar och ser bort så handlar det ofta om att de inte vet hur de ska göra. Att de inte har kunskap om våld mot barn och inte vet vart man slår larm.

Just idag undrar jag.  Jag läser med stigande ilska en artikel om den polis som var spaningsledare i den utredning som ledde fram till att f d polischef Göran Lindberg dömdes. Enligt artikeln medger spaningsledaren att han aktivt valde att inte gå vidare med uppgifterna om fler inblandade män.

Det fanns uppgifter om fler förövare i utredningen, fler män som utsatte barn och unga kvinnor för grova sexuella övergrepp. Men polisen utredde inte. De tog också god tid på sig att utreda och fler flickor utsattes för övergrepp under den tiden. De skäl som anförs i artikeln är resursbrist och hänsyn till Göran Lindberg. Spaningsledaren säger att polisen kunde gjort mer. Men de lät bli.

Stämmer de här uppgifterna är det hårresande. Polisen ser barn och unga som utsätts för övergrepp men tycker inte att det är värt att ingripa. De tycker inte att det är tillräckligt viktigt för att avsätta tid. De kalkylerar också med den uppenbara risken att fler barn och unga utsätts under utredningstiden och i framtiden.  Det finns naturligtvis en stor risk att männen fortsätter. Barn och unga kan komma att utsättas för grova brott helt i onödan.

När ett barn far illa finns det många olika sätt att reagera och att gripa in.  Ibland kan det räcka med att visa att vi ser dem. När några barn bråkar med varandra kan en blick räcka för att sätta stopp för det som sker.

Vi kan ge stöd. Ett barn som har det jobbigt hemma kan behöva en pratstund med en vuxen, eller helt enkelt ett erbjudande om att göra något roligt ihop. Att gå på bio, åka på en utflykt eller att bli bjuden på middag hemma hos kompisens familj kan betyda mycket.

Men när barn far riktigt illa behöver vuxna gripa in mer handfast. Mobbade barn behöver vuxna som tydligt sätter stopp. Barn som utsätts för våld behöver vuxna som slår larm, som ringer polis och socialtjänst. De behöver myndigheter som utreder och tar dem på allvar.

De vuxna som vänder bort blicken, de vuxna som väljer att inte agera, de sviker. De sviker de barn som redan utsatts men de sviker också alla andra barn. De barn som kan bli nästa offer.

 

En tandlös lag!

Jag har tidigare skrivit om groominglagen som inte verkar fungera som den ska.  Nu har Brottsförebyggande rådet (Brå) följt upp och utvärderat lagen.

Mellan den 1 juli 2009, då lagen infördes och fram till slutet av 2012, polisanmäldes 617 fall av grooming. Endast fem lagfördes! Man konstaterar att som lagen är utformad fungerar den helt enkelt inte!

Både poliser och föräldrar berättar om hur maktlösa de känner sig när de vet att en vuxen aktivt söker kontakt med barn utan att de kan ingripa. En typisk situation är när ett barn faktiskt berättar för mamma eller pappa att de blivit kontaktade av en vuxen som vill  träffas. Kanske har han (för det är nästan alltid en han!) kommit med direkta sexuella anspelningar. Föräldern kontaktar då polisen för att göra en anmälan, men det mannen gjort är inte olagligt. Och både föräldrar och polis vet att risken är stor att han går vidare och kontaktar barn efter barn tills något av dem till slut går med på att träffas och riskerar att utsättas för sexuella övergrepp.

Så det visar sig att groominglagen verkligen är tandlös. Det innebär att vi måste hitta nya sätt att stoppa vuxna som söker sexuella kontakter med barn via nätet. Visst är de flesta barn kloka och företagsamma nog att själva sätta stopp för kontakten. Men alla kan bli lurade, och de manipulativa vuxna som aktivt letar efter ensamma och utsatta barn är bra på att luras!

Vi behöver vara både vaksamma och varsamma!

Barn med funktionsnedsättningar utsätts mycket oftare för våld och förtryck än andra barn. Det konstateras i en rapport från UNICEF i slutet av maj.

De är utsatta för våld tre till fyra gånger oftare än andra barn. Barn med utvecklingsstörning blir mer än fyra gånger så ofta utsatta för sexuella övergrepp som barn utan funktionsnedsättning.

Siffrorna gäller barn i rika länder. UNICEF beskriver att i många fattiga länder saknas statistik och en av de oroande slutsatserna i rapporten är just att information om de här barnen så bristfällig.

Det är så djupt orättvist. Det räcker inte med den börda en funktionsnedsättning innebär. Många barn är dessutom drabbade av våld. Och deras funktionsnedsättning gör det ofta svårare att få och att tillgodogöra sig stöd.

Så är det i världen och också i Sverige.

Enligt en stor svensk enkätstudie har vart tionde friskt barn någon gång blivit slagen av en vuxen hemma. Det är dubbelt så vanligt att barn som själva angett någon form av kronisk sjukdom eller funktionshinder också berättar att de blivit slagna. Vissa diagnoser innebär att barnen är än mer drabbade.

44 % av barnen med ADHD uppger att de blivit slagna hemma.

41 % av barnen med epilepsi uppger att de blivit slagna hemma.

37 % av barnen med psykiska besvär uppger att de blivit slagna hemma.

37 % av barnen med talfel uppger att de blivit slagna hemma.

Bakgrunden varierar säkert. Många gånger kan det handla om förtvivlade och utmattade föräldrar som inte orkar. Andra gånger kan symtomen hos barnen vara reaktioner på misshandel och missförhållanden.

Oavsett vad det beror på behöver vi vara vaksamma och lära oss att barn med sjukdom och funktionshinder kan vara dubbelt drabbade. Men framförallt måste vi vara varsamma om de här barnen, om deras syskon och föräldrar.

Idag har familjer som innefattar ett barn med funktionshinder ett mycket tufft liv. Förutom den sorg och den belastning det kan innebära måste de hantera en lång rad myndighetskontakter.  Om vi genom att ge ett tidigt och sammanhållet stöd gör deras liv lite lättare, lite mindre tufft kan de också orka vara varsamma med varandra.

 

Brott med unga inblandade ska utredas snabbare

Brott mot barn går före - om man bor i rätt del av landet 2013

Brott mot barn går före – om man bor i rätt del av landet 2013

Brott med unga inblandade ska utredas snabbare, enligt en utredning som lämnades till justitieminister Beatrice Ask idag. Det är alldeles utmärkt!

Barn är särskilt utsatta brottsoffer. För ett litet barn kan en väntetid som för en vuxen är OK vara outhärdlig och leda till att de fortsätter att utsättas för brott. Därför är det bra att vi har en lagstiftning som säger att brott mot barn ska utredas skyndsamt. Tyvärr följs den alltför sällan!

Våld mot barn är en stor riskfaktor vad gäller fysisk och psykisk ohälsa – under hela livet, och när ett barn är utsatt för brott av sin egen mamma eller pappa är barnet extra skyddslöst. Andra insatser blir oftast verkningslösa om barnet fortsätter att utsättas för våld eller hot. Men för många barn brister skyddet under utredningstiden.

Fyra år i rad har jag på uppdrag av Rädda Barnen granskat handläggningstiderna vid våldsbrott mot barn.

I den senaste rapporten Brott mot barn går före – om man bor i rätt del av landet kunde jag konstatera att den lagstadgade tidsfrist som finns när det gäller vålds- och sexualbrott mot barn (0-17 år) så enbart följs i 64 procent av fallen. I Falun, Södertörn, Kristianstad och Norrköping klarade man inte ens att hålla tidsfristen i hälften av ärendena.

I rapporten föreslog vi bland annat att ett skyndsamhetskrav skulle införas i domstol. Regeringens utredare håller med. Han vill snabba på brottsutredningarna ytterligare och införa en tidsfrist i domstol när barn misstänks vara utsatt för brott. Han föreslår också ändringar som gör att skyndsamhetskrav och tidsfrister ska gälla fler utredningar när barn är inblandade i brott, vare sig de begått brotten eller är misstänkta.

Hoppas att det här kommer att bidra till att fler barn känner sig tagna på allvar när de utsatts för brott!

Satsa på bemötandet av barn inom BUP!

 

När jag gick på psykologlinjen gjorde jag min praktik på PBU. Jag blev väldigt väl omhändertagen. Det hindrade inte att jag kände mig ung, osäker och ibland otillräcklig. Minns till och med att jag gömde mig på toaletten och grät en skvätt en gång. Jag var ungefär tjugofem, och de andra var äldre och erfarnare. Jag minns det som att till och med vikarierna hade gråa hår.

Men de lyssnade på mig ändå. Med respekt. Det kändes som de tyckte att jag hade något att komma med. Det kändes som att de var genuint intresserade av vad jag hade att säga. Det har blivit en förebild för mig för hur man ska ta emot praktikanter och nyutbildade.

PBU i Stockholm blev BUP. Psykisk Barn- och ungdomsvård blev Barn- och ungdomspsykiatri, inte bara på gott. Det förändrade definitivt något. Men det blev min arbetsplats under många år och ligger mig varmt om hjärtat. Det gör det mer smärtsamt att se bristerna.

För bristerna är stora. Visst fanns det allvarliga brister också när jag började, och många av dem har lyckligtvis åtgärdats. Men idag tänker jag mycket på bemötandet. Jag har på senare tid varit med på för många besök på BUP där personalen pratar över huvudet på barnen och försummar både att presentera sig ordentligt och att förklara vad man har att erbjuda.

Jag tror att det välkomnande jag kände som praktikant också gällde de barn som kom som patienter. Tanken att någon som är yngre och oerfaren kan komma med något klokt och viktigt genomsyrade verksamheten. Känner sig barn välkomna idag? Känner de att man respekterar det de säger och att man lyssnar?

Jag hör lite för många berättelser om barn som inte alls känt sig välkomna. De har bedömts och utretts av en mängd olika vuxna utan att ha känt sig respekterade och utan att ha erbjudits så mycket mer än en diagnos. De känner egentligen inte någon som jobbar där, för de har träffat så många olika.

Den där pojken som inte minns namnet på någon han träffat och som aldrig träffat någon utan föräldrarna är inte nöjd. Den där flickan som träffat minst tjugo inom BUP är inte nöjd. Särskilt inte som hon faktiskt bad att få byta ut den terapeut hon inte trivdes med men fick nej. Hon visste ju att hon trivdes med de andra!

Den terapeutiska alliansen, det vill säga relationen och den gemensamma målsättningen hos den som behandlar och den som blir behandlad, sägs ibland vara den allra viktigaste komponenten för att en behandling ska lyckas.

Vi behöver ett nytt fokus inom BUP. Det borde satsas på bemötande, personkontinuitet och på brukarundersökningar riktade mot barnen.