Det ska bli spännande att få svar!

Förra veckan var jag inbjuden av socialutskottet att föreläsa på ett internt kunskapsseminarium i riksdagen. Det handlade om hälso- och sjukvårdens ansvar för våldsutsatta barn, en fråga som jag är starkt engagerad i. Jag är väldigt glad att våra politiker förstår allvaret i att våldsutsatta barn inte får den vård de har rätt till, och att de lyfter frågan på det här sättet!

Jag tror att idén till seminariet kom till efter ett inslag i Ekot i mars. Det handlade om att så få barn läkarundersöks när de misstänks vara utsatta för vålds eller sexualbrott. Men bristerna gäller såväl barn fysiska som psykiska hälsa.

De andra talarna var Professor M A Finkel och Professor H Dubowitz från USA, Gabriel Otterman som är överläkare vd Barnskyddsteamet i Uppsala och Anna Kaldal som är docent i straffrätt vd Stockholms universitet. Jag avslutade seminariet med ett gemensamt förslag från oss svenska föreläsare: – Tillsätt en utredning för att se över hälso- och sjukvårdens ansvar för våldsutsatta barn!

Bristerna är väldigt allvarliga och gäller stora delar av landet. Det verkar handla om systemfel som är svåra att åtgärda på lokal nivå. Det handlar om felprioriteringar, men också om brister i organisation, attityder och kunskap.

Ett sätt att åtgärda bristerna är bättre nationell samordning Vi som föreläste vill alla se ett nationellt kunskapscentrum för våldsutsatta barn. Men det är viktigt att ett sådant kunskapscentrum har en anknytning till praktisk verksamhet. Annars får det ingen trovärdighet. Det bästa vore att knyta det till landets Barnahus.

Det tog vi fasta på och sände idag in en gemensam skrivelse som handlar om det till socialutskottet och till Barn- och äldreminister Maria Larsson. Vi fick sällskap av ytterligare några kloka forskare och praktiker som skrev under.

Nu ska det bli spännande att få svar!

 

 

En arbetsplats där man behövs

Läser Dagens Nyheters ledare idag. Livsfarlig medikalisering är titeln. Den berättar om att både andelen och antalet personer med aktivitetsersättning har fördubblats mellan 1995 och 2005. Antalet självmord och självmordsförsök i gruppen med aktivitetsersättning har fyrdubblats.

Något är allvarligt fel.

Det är egentligen så enkelt. Alla människor behöver känna sig behövda, alla människor behöver ingå i ett sammanhang. Men i arbetslivet måste människor alltför ofta prestera på toppnivå.  En del människor får inte plats för att de har svårigheter eller funktionshinder. Andra är högpresterande och ambitiösa men jobbar sig sjuka.

Arbetslivet är för slimmat! Vi kan inte topprestera hela tiden. Vi behöver ett arbetstempo som gör att vi håller under hela arbetslivet. Ett arbetstempo som ger utrymme för relationer, barn, livskriser och mänskliga svagheter.

Jag tror att mycket skulle bli bättre om vi lät bli att ge de unga som kan och vill bidra med sin arbetsliv ett jobb istället för aktivitetsersättning. Även om de inte högpresterar varje dag. De skulle få ett jobb, och det skulle avlasta alla de som jobbar för mycket.

Det jag inte vet är vilka åtgärder som krävs för att nå målet. Och det jag inte vet är hur jag ska svara de tonåringar som inte känner att de passar in, som är rädda att de aldrig kommer att få en arbetsplats där de är behövda.

 

 

Barnahus är här för att stanna!

Jag har arbetat för att utveckla och sprida modellen med Barnahus sedan 2004. Då fanns det inga Barnahus i Sverige. 2012 fanns det tjugoåtta, och de täckte en stor del av Sveriges yta.

Under den tid som den första försöksverksamheten med Barnahus pågick (2005-2007) hade de ansvariga myndigheterna mycket kontakt med varandra och med de sex första Barnahusen. Man anordnade internat med representanter för alla barnahus och yrkesträffar för poliser, åklagare, socialtjänst och barn- och ungdomspsykiatri. Samtliga verksamheter fick besök av representanter från de samverkande myndigheterna och samrådsgruppen vid ett par tillfällen.  Vid besöken fanns det möjlighet för personalen att ta upp och diskutera utmaningar eller problem i verksamheten. Ofta kunde myndighetsrepresentanterna hjälpa till med lösningar, antingen genom att berätta om lagstiftning eller regelverk genom att beskriva hur andra barnahus angripit problemet.

När försöksverksamheten upphörde i mars 2008, så upphörde också myndighetssamverkan på central nivå. Det skapade ett tomrum. Rädda Barnen har sedan dess (delvis tillsammans med Sveriges kommuner och landsting) fortsatt att bjuda in till nätverksträffar för personal inom Barnahusen. Till träffarna kommer yrkesverksamma från nya och gamla Barnahus för att utbyta erfarenheter och lära av varandra. De träffas en heldag per termin för att utbyta erfarenheter och ta del av föreläsningar. Jag har fungerat som sammankallande, men har just lämnat över uppgiften till en kollega på Rädda Barnen.

Idag har jag tillsammans med professor Carl Göran Svedin föreläst för nätverket om resultatet från den kvalitetssäkring av Barnahus som Rädda Barnen och Linköpings universitet arbetat med under det senaste året.

Vi fick en bra respons och jag tror att vi är på rätt väg. De som arbetar på Barnahus kände igen det vi beskrev.

Barnahus är här för att stanna!

Resultaten kommer snart att publiceras och läggas ut på Rädda Barnens hemsida!

 

Patienter ska inte kunna komma fel!

Vart man än söker för psykisk ohälsa ska man tas emot, få relevanta insatser eller hjälp att komma vidare. Patienter ska inte kunna komma fel. Så kan man sammanfatta det som regeringens psykiatrisamordnare Anders Printz skriver i sin blogg.

Vad bra det låter! Jag tycker verkligen att det här borde vara ett mål för psykiatrisamordningen. Jag kan se det framför mig.

Tonåringen som vill dö, berättade i veckan för mig att hon får medicin och akutbesök på BUP, men sänds hem utan återbesökstid. BUP tycker att problemen är så stora och komplexa och att någon annan, socialtjänsten eller habiliteringen, borde ta huvudansvaret för dem. Hon skulle istället få höra:

–          Vad bra att du kom. Vi ska försöka hjälpa dig, men klarar det inte ensamma utan behöver hjälp av andra. Men nu träffas vi så ofta du behöver tills vi har en plan för hur det ska gå till.

En pappa berättar att han inte ger sig, utan envist kräver samtalskontakt för sitt barn som utsatts för våldsbrott, trots att BUP säger att symtomen inte är tillräckligt allvarliga, och trots att de inte vet vart han ska vända sig. Han skulle istället få höra:

–          Vad bra att du ringde. Det är klart att ditt barn ska få hjälp. Vi ordnar det och återkommer med tid och plats för första besöket.

Så långt ifrån verkligheten det känns. Många barn och föräldrar blir väl mottagna men det är lätt att komma fel som patient. För mycket socialt trassel, en akut kris, missbruk eller för få symtom kan göra att man inte passar in i mallen.  Alltför ofta lägger BUP ned massor av tid och energi på att hålla patienter ifrån sig. Fyller de inte arton snart så att vuxenpsykiatrin kan gå in? Finns det sociala problem så att socialtjänsten kan ta över? Är det inte en uppgift för skolhälsovården? Ring dit istället!

Idag presenterar DN en ny undersökning som visar att den psykiska ohälsan fortsätter att öka bland svenska ungdomar. Var tredje ung svensk tycker att livet är svårt och fyra av tio är stressade. Det är just i högstadiet som många börjar må dåligt.  Nyligen fick Sverige skarp kritik från OECD för bristen på skolhälsovård.  Det saknas i stora delar av landet en självklar instans dit barn med psykisk ohälsa kan vända sig innan problemen blir för stora. OECD föreslår att Sverige ska förstärka skolhälsovården, utbilda lärarna i ungas psykiska hälsa och binda samman psykologiska ungdomsmottagningar med skolorna.

Patienter ska inte kunna komma fel. Sätt upp det som ett prioriterat mål för psykiatrin och sprid det budskapet till varenda mottagning och varenda klinik i landet!


 

Skolans kompensatoriska kraft

Intensiv vecka. Många spännande möten med barn och med professionella.

Men en sak fastnar och gnager. Det är skolverkets lägesbedömning 2013. Jag får ont i magen när jag läser. Vart är vi på väg?

Skillnaderna mellan skolor med bra och dåliga resultat har ökat dramatiskt på senare år. Skolverket lyfter fram tre områden där förbättringar måste ske. Man måste förbättra likvärdigheten, stärka läraryrket och ha en långsiktig skolpolitik.

Det fria skolvalet är ett grundläggande problem. Skillnaderna mellan skolors genomsnittliga resultat har fördubblats de senaste 20 åren. Sverige utmärker sig i internationella jämförelser som ett land där både kunskapsresultat och likvärdighet har försämrats under 2000-talet.

Man brukar prata om skolans kompensatoriska kraft. En bra skola kan kompensera för mycket. När man växer upp i ett hem där man inte kan få hjälp med läxor, inte kan diskutera politik, samhällsfrågor eller litteratur… Skolan kan vara platsen där utrymmet finns.

Det behövs så väl! Jag tänker på en del av de barn jag mött i mitt arbete. Skolan har en så avgörande roll. Är det jobbigt hemma kan skolan både hjälpa och stjälpa. Har man det jobbigt hemma är risken stor att ingen hjälper till så att man kommer till en bra skola. Alla skolor ska vara bra!

Skolans kompensatoriska kraft har blivit svag. Och behöver stärkas. Jag tror på Skolverkets förslag. Man kan formulera om en del av dem till enkla och till synes självklara krav.

Alla elever ska få arbetsro och möjlighet att koncentrera sig.

Alla elever ska känna sig trygga i skolan.

Alla elever ska känna att ”det finns en vuxen som bryr sig om just mig”.