Otäck bild inifrån BUP

Nio BUP-psykologer skriver idag i Svenska Dagbladet om en verksamhet i kris. De refererar till den artikel som jag och Barnombudsman Fredrik Malmberg skrev i Dagens Nyheter för några veckor sedan om barns självmord. De skriver att om ingenting görs åt dagens situation inom Barn- och ungdomspsykiatrin så kommer vi få höra om fler tragedier och allt fler barn och unga som inte fått den hjälp de behövt. De menar att patientsäkerheten och vårdkvalitet är hotad.

Problem som de lyfter fram är det ökade trycket på BUP, en bristande primärvård för barns och ungas psykiska hälsa, tidskrävande administrativa kontrollsystem och en vårdgaranti som styr arbete mot quick-fix-lösingar. Deras  artikel är en viktig pusselbit när vi försöker förstå varför Sverige inte lyckats bättre när det gäller att förebygga att barn tar sitt liv.

Tyvärr känner jag igen det här alltför väl. I stora delar av landets saknas en första linjens psykiatri för barn mellan sex och arton år. Det är inte självklart vart de eller deras föräldrar ska vända sig när det uppstår problem.

Det här drabbar de våldsutsatta barn jag arbetar med hårt. På vårdcentralen kan inte personalen tillräckligt om barns psykiska hälsa, särskilt inte när det gäller barn som utsatts för våld eller övergrepp. Socialtjänst och skola har inga behandlingsresurser. På BUP anser man inte att barnen mår tillräckligt dåligt för att platsa in. Konsekvensen blir att barnen bollas mellan olika verksamheter utan att få den rehabilitering de har rätt till.

I november släppte Rädda Barnen en rapport om våldsutsatta barn inom hälso- och sjukvården som jag skrivit. Barnminister Maria Larsson konstaterade att kritiken stämmer. Ansvarig på Sveriges kommuner och landsting konstaterade att kritiken stämmer.

Jag undrar vad de gjort åt saken sedan dess.

Obligatorisk kunskap om våldsutsatta barn!

Idag har jag pratat i Aula Magna på Stockholms universitet. Det var Lärarhögskolan som anordnade en Arbetsmarknadsdag för sina studenter. En punkt i programmet var ett seminarium om Barn i kris och barnrättigheter där jag var med. Jag hade sällskap av professor Ann-Christin Cederborg och Bris-ombudet Ulrika Eriksson. Jag pratade om våldsutsatta barn.

Vad har lärare för roll när det gäller barn i utsatta situationer och vad kommer de att möta i sitt arbete?

Bra initiativ av Lärarhögskolan!

Men det borde vara obligatoriskt för blivande lärare med undervisning om våldsutsatta barn och anmälningsplikt. Kunskap om våld och anmälningsskyldighet borde vara obligatorisk i yrken där man möter barn. Det är ett krav som både Barnombudsmannen och Rädda Barnen driver. Vuxna behöver kunskap för att kunna uppmärksamma elevers signaler om utsatthet. Idag är det möjligt att i Sverige bli lärare, socionom eller läkare utan att ha med sig kunskap om våldsutsatta barn.

Så här beskriver en ung flicka sin upplevelse av att inte bli sedd i skolan på Barnombudsmannens hemsida: – Det är nu tolv år sedan och fortfarande hänger mitt rop på hjälp på bildsalens dörr. Varje vecka passerar högstadieeleverna min ångest och smärta utan att ens lägga märke till det.

 

 

Det här fungerar inte!

Lyssnar på radion nu på morgonen. Det handlar om att få barn som bevittnar våld får brottsskadeersättning.

Är det inte dags att erkänna att det här inte fungerar?

Barn som bevittnar våld mot en nära anhörig har på många sätt samma behov som barn som utsatts för fysisk misshandel. De psykiska konsekvenserna är väldigt lika, ibland kan det till och med upplevas som ännu värre att en förälder eller ett syskon misshandlas, än att själv ta emot slagen. Men barnen har inte samma rättigheter som andra brottsoffer.

Sedan 15 november 2006 har barn som ”bevittnat ett brott som är ägnat att skada barnets trygghet och tillit i förhållande till en närstående person” har rätt till brottsskadeersättning. Barnet får inte skadestånd från förövaren, men staten har tagit på sig ansvaret för att barnet ändå får ersättning. Det handlar framförallt om barn som bevittnar våld och hot i en nära relation.

786 barn har hittills fått ersättningen. Det är väldigt få. Svenska Dagbladet har tidigare beräknat att bara omkring en promille av de barn som bevittnar våld får ersättningen.

Den här lagen var något av en kompromisslösning. Många starka röster krävde att barn som bevittnar våld ska bli målsägande, det vill säga att de ska behandlas på samma sätt som barn som själva blir slagna. Så blev det inte. Över sex år har gått sedan lagen infördes och de farhågor som många hade inför lagändringen har besannats. Just för att barnen inte är målsägare glöms de bort av polis och åklagare.

Lär av det och se till att barn som bevittnar våld får målsägarstatus!

Kvalitetssäkring av Barnahus

Just nu arbetar jag intensivt med att skriva om Barnahus. Det är redovisning av ett projekt som Linköpings universitet driver tillsammans med Rädda Barnen. Tack vare medel från Brottsofferfonden kunde jag och professor Carl Göran Svedin förra året besöka 23 Barnahus över hela landet.

På ett Barnahus samarbetar myndigheterna kring ett barn som misstänks vara utsatt för brott. Barnahus är en helhetslösning som innebär ökade förutsättningar för att barns rättigheter tillgodoses och för att utredningar bedrivs effektivt.

Målet är att barnet ska slippa att åka till flera olika lokaler och myndigheter och upprepa sin berättelse för många olika personer. Barnahuset ska vara inrett på ett sådant sätt att barn och tonåringar känner sig trygga och bekväma. Miljön ska vara anpassad efter deras behov. De olika myndighetsrepresentanterna samarbetar som ett team med barnets rättigheter i fokus. Barnahuset har personal som ansvarar för samordning och bjuder in till samrådsmöten, samarbetsmöten och gemensamma utbildningar.

Framväxten av Barnahus har varit extremt snabb. 2006 fanns det sex Barnahus, 2010 fanns tjugotvå och i år drygt trettio.  Men skillnaderna mellan verksamheterna har varit stora, och alla har inte levt upp till ursprungstanken med Barnahus. Det ledde snabbt fram till diskussioner om behovet av en gemensam definition av vad ett Barnahus är och gemensamma kriterier för landets Barnahus, på ett liknande sätt som man har i USA.

På uppdrag från Rädda Barnen tog jag fram ett första förslag till gemensamma svenska kriterier för Barnahus 2007. De reviderades 2009. Senare samma år fastställde regeringen vilka kriterier som gäller för att en verksamhet ska få kalla sig för Barnahus.

Nu har vi gått igenom verksamheten på Barnahusen för att se i vilken mån de lever upp tillregeringens kriterier. Ytterligare ett mål är att ta fram en svensk manual för kvalitetssäkring av Barnahus.

Intresset för Barnahus fortsätter att vara stort. Förra veckan besökte jag och Carl Göran Svedin justitiedepartementet och personal hos den nationella samordnaren mot våld i nära  relationer och berättade om Barnahus.

I maj kommer slutrapporten!

Bra respons på artikel

I går publicerade jag tillsammans med  Barnombudsman Fredrik Malmberg en artikel på DN Debatt. Vi fick en stark och positiv respons.  TVradio och många tidningar hängde på. Och många privatpersoner delade länken i sociala medier.

Det saknas en del kunskap och det saknas framförallt bra metoder för förebyggande arbete. Myndigheterna kan säkert göra mer. Och vi måste säkra upp att myndigheterna agerar på ett bra sätt utifrån den information som de har tillgång till, sa Barn och äldreminister Maria Larsson i Ekot. Hon är beredd att överväga vårt förslag.

Det som känns allra viktigast är att några av de föräldrar som drabbats av att deras barn tagit sina liv gått ut och berättat att de tycker att vårt förslag är bra.  I nyheterna i SVT och TV4 berättade en mamma om sin fjortonåriga dotters självmord och att hon stödjer förslaget. I P4 Extra berättade en pappa att han också stödjer förslaget. Hans son tog sitt liv bara 14 år gammal efter långvarig mobbning.

De vet hur det är, och de vet vad som fattas.

Nu får vi hoppas att debatten fortsätter och leder till att det förebyggande arbetet mot självmord bland barn intensifieras. Och att det bidrar till att barn i framtiden hittar andra alternativ än att ta sina liv.

Tänk om!

I slutet av mars slog Ekot larm om att alltför få barn läkarundersöks efter polisanmälan om våld eller övergrepp. Varje år polisanmäls 14 000 fall av sexuella övergrepp eller misshandel av barn under femton år i Sverige. Men ytterst få läkarundersöks.

Rättsmedicinalverket som ansvarar för frågan står för 430 rättsmedicinska undersökningar och rättsintyg. De flesta undersökningar utförs av andra läkare. Hur många vet ingen men man uppskattar att det är ungefär 13 % av alla anmälningar som leder till läkarundersökning. Alla är egentligen eniga, åklagare, poliser, läkare, forskare…  Fler barn behöver undersökas. Men ändå fungerar det inte.

Nyheten fick ett bra genomslag och många blev upprörda över att vi inte tar bättre hand om utsatta barn. Jag hoppades på att politiker och beslutsfattare skulle ta det här på allvar.

Men idag fick vi veta att resurserna för rättsmedicinalverket som gör läkarundersökningarna tvärtom ska minskas. Med 50 miljoner. Beslutet är förödande,  säger en rättsläkare.

Tänk om!

 

Utvidga Lex Bobby

 

 

Debattartikel Lex Bobby

 

Idag skriver jag tillsammans med Barnombudsman Fredrik Malmberg på DN Debatt. Vi vill att man utvidgar den så kallade Lex Bobby.

När barn dör till följd av brott häver lagen sekretessen och gör det möjligt för Socialstyrelsen att utreda vad som hänt.  Det finns redan brottsutredningar.  Det finns också utredningar av tillsynsmyndigheter, men de har ett annat fokus. De ska ta reda på om någon begått fel och ställa den som gjort det till svars.

Målet med dödsfallsutredningen är inte att ställa någon till svars, utan att lära, förstå  och undvika att det händer igen. Det kan gå fruktansvärt fel utan att någon enskild är ansvarig eller begått formella fel. Brister i samverkan, brist på vuxna att vända sig till eller på stödmöjligheter riskerar att förbli osynliga.

Det är ett haveri när barn dödas eller skadas allvarligt av brott. På ett liknande sätt är det ett haveri när ett barn tar sitt liv.

Vi föreslår att därför att regeringen utvidgar Lex Bobby till att:

• Innefatta fall där barn allvarligt skadas till följd av brott

• Innefatta barn som tar sitt eget liv

• Göra en utredning och en rapport för varje enskilt fall för att kunna synliggöra lokala brister

 

Information till våldsutsatta barn

Det gör ont när pappa slår mamma

Det gör ont när pappa slår mamma

Barn känner och reagerar starkt när de utsätts för våldsbrott. Precis som alla andra brottsoffer. De har mycket frågor och behöver information. Precis som alla andra brottsoffer.  De har till och med rätt till information. Precis som alla andra brottsoffer.

Skillnaden är att barn i allmänhet har mycket mindre kunskap än vad vuxna har om att vara våldsutsatt. De har läst färre böcker, sett färre filmer och TV-program och de har inte gått lika länge i skolan som de vuxna har. De har också svårare att själva söka information.

Trots det finns väldigt lite av informationsmaterial som riktar sig direkt till barn. Bristen på information är också något som barn som utsatts för våld själva berättat om i Barnombudsmannens rapporter Signaler och Oskyddad från förra året. Barn behöver få kunskap om vad de har rätt till, och vilket skydd och stöd som finns att få om de utsätts för våld. De behöver veta vart de ska vända sig för att få hjälp, och vad som händer om de gör det.

Det har regeringen tagit fasta på och gett Brottsoffermyndigheten och Barnombudsmannen i uppdrag att ta fram eller anpassa information om skydd och stöd direkt riktad till barn och unga som brottsoffer. Det behövs!

Barn och unga ska involveras i framtagandet av informationen. Det är bra! Barn kan tala om vad de har frågor. Dessutom kan de ha svar som vuxna inte känner till!